Boende inom Tofsö fritidsområde i Trosa kommun vill ordna mönsteranläggning för kretsloppsanpassad avloppshantering. Ambitionen och möjligheterna gillas av såväl kommunens miljöförvaltning som VA-ansvariga. Krav från länsstyrelsen på allmän VA-anläggning upplevs dock som hinder.
De boende i Tofsö fritidsområde och Trosa kommun ser både miljömässiga och ekonomiska vinster i den VA-lösning som har diskuterats.
– Vi vill inrätta en anläggning på Tofsö som kan bli »det goda exemplet« på en modern, miljöriktig och ekonomiskt optimal lösning på framtidens avlopp, med tillvaratagande av näringsämnen i toalettavfall samt god rening och återföring av bad, disk- och tvättvatten (BDT) till grundvattnet, säger Tord O Söderberg, ordförande för Tofsö BDT-grupp.
Med stöd av lagen om allmänna vattentjänster (LAV) förelade länsstyrelsen 2011 kommunen att ordna avloppsfrågan för Tofsö »genom allmän va-anläggning«, vilket på vardagsspråk betyder krav att fixa kommunalt avlopp.
– Länsstyrelsens föreläggande baseras främst på hälsoskyddsrekvisitet, där praxis i tidigare lagstiftning har varit att samlad bebyggelse omfattande 20 – 30 hus typiskt sett kan utgöra den undre gränsen där man kan anse att risken för olägenheter är så stor att ett kommunalt ansvar föreligger, säger miljöhandläggare Ulrika Schröder, länsstyrelsen Södermanland.
När det gäller föreläggandet från länsstyrelsen till kommunen har länsstyrelsen bevisbördan, men denna verkar inte särskilt betungande och beträffande svårighetsgrad närmast i paritet med att dödförklara en mumie. Det senare kanske förklaras av att det enligt förarbetena till LAV och beträffande hälsoskydd inte krävs att någon olägenhet ska ha uppstått för att en kommun kan bli tvungen att lösa avloppsfrågan. Det räcker med risk för olägenhet och denna tycks heller inte ens behöva vara påvisbar, vilket kan ha att göra med att riskerna ska bedömas långsiktigt och således även innefatta en framtid som vi inte vet något om.
Ärendet handlar alltså om Tofsö fritidsområde som till huvuddel bebyggdes under 1970-talet. För närvarande finns där drygt 170 fastigheter, varav cirka åtta procent bebos permanent. Nästan alla fastigheter har avloppslösning med omhändertagande av WC-avlopp via torrklosett eller sluten tank samt infiltration av avloppet från bad, disk och tvätt (BDT). Enligt såväl boende som kommunens miljöförvaltning har avloppshanteringen, såvitt man vet, fungerat tillfredställande under cirka 40 år.
Mångåriga analyser av prover från dricksvattentäkter och den närliggande Lillsjön har inte påvisat någon negativ mikrobiell påverkan och dricksvattnet bedöms vara tjänligt. Beträffande Lillsjön har inte heller upptäckts några tecken på övergödning. Detta är knappast förvånande eftersom BDT-avloppsvatten innehåller relativt sett små mängder smitt- och näringsämnen och rening via infiltration kan vara mycket effektiv.
Historien börjar 2008 med ett fullmäktigebeslut i Trosa om fastställelse av en detaljplan för sju hus i fritidsområdets nordöstra utkant. Beslutet överklagades till länsstyrelsen av en granne till planområdet som bland annat befarar negativ påverkan på områdets karaktär och biologiska mångfald. Den klagande är även orolig för vattentillgång och påverkan på grundvattnet. Länsstyrelsen biföll överklagandet och upphävde under november samma år fullmäktiges beslut i planärendet med främst motivering att avloppsfrågan för planområdet bör lösas i ett större sammanhang där även Tofsö fritidsområde ska ingå.
Länsstyrelsens upphävande av fullmäktiges beslut överklagades till regeringsrätten, vilken i december 2010 gav kommunen rätt och upphävde därmed länsstyrelsens beslut med bland annat motivering att »det inte framkommit att markförhållandena inom planområdet är sådana att avloppsfrågan inte går att lösa«. Beslutet från regeringsrätten avslutas med upplysningen »För det fall länsstyrelsen anser att vatten- och avloppsfrågan bör lösas i ett större sammanhang kan länsstyrelsen förelägga kommunen att inrätta ett verksamhetsområde enligt lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster«. Det gör länsstyrelsen 2011.
Väldigt översiktligt kan sägas att LAV reglerar kommunens skyldighet att ordna kommunalt VA »om det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp i större sammanhang för en viss befintlig eller blivande bebyggelse« som det uttrycks i 6§. Om förutsättningarna är uppfyllda ska kommunen fastställa verksamhetsområde och ordna allmän VA-anläggning för dricksvatten, hushållsavlopp och dagvatten eller för någon av dessa tjänster. Enligt 10 § ska en allmän VA-anläggning ordnas och drivas så att den uppfyller krav för hälsa, miljö och god hushållning med naturresurser. För fastighetsägare kan LAV innebära både skyldigheter och rättigheter. Med stöd av LAV kan fastighetsägare inom ett verksamhetsområde tvingas betala anläggningsavgift. Med stöd av LAV kan fastighetsägare begära utbyggnad av kommunalt VA. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet och får, enligt 51§ LAV, förelägga kommunen att ordna kommunalt VA för ett visst område om länsstyrelsen anser det. Paragraf 51 förefaller dock inte vara tvingande för länsstyrelsen varför visst utrymme för omdömesgill hantering av uppkomna spörsmål tycks finnas.
Oavsett detta, länsstyrelsens föreläggande överklagades av Trosa kommun till Statens va-nämnd som avgör tvister inom LAV. Under 2010 genomförde miljöförvaltningen inventering av fritidsområdets avloppsanläggningar. Av drygt 160 kontrollerade avloppsanläggningar konstaterades brister av mer eller mindre allvarligt slag hos 152 anläggningar. Rapporten diskuteras i VA-nämnden. Kommunens uppfattning är att fastighetsägarna själva eller i samverkan kan åtgärda bristerna. Länsstyrelsen menar istället att bristerna på områdets anläggningar utgör ytterligare stöd för myndighetens tidigare ställningstagande och anser att kommunen ska ta över avloppsansvaret för Tofsö. Beslutet från VA-nämnden meddelas i början av 2013 och länsstyrelsen får rätt.
Som skäl för beslutet anför VA-nämnden förutom tillämpliga skrivningar i LAV och förarbetena till denna bland annat resultatet från inventeringen. VA-nämnden menar också att den förhållandevis täta bebyggelsen, den stora andelen vattentoaletter och att de flesta hus har indraget vatten gör att kraven på avloppshanteringen ökar. Kommunen överklagade utan framgång VA-nämndens beslut till hovrätten. Högsta domstolen gav senare inget prövningstillstånd.
Sedan miljöförvaltningens inventering av avloppsanläggningarna 2010 har diskussioner förts mellan kommunen och Tofsö BDT-grupp avseende tänkbara lösningar. Det konstaterades förvisso ett stort antal brister men 115 av dessa avsåg ålder, äldre än 20 år, vilket inte per automatik behöver innebära krav på åtgärd. I en forskarrapport, utgiven av Naturvårdsverket 2012, nämns till exempel att livslängden för korrekt utförd infiltrationsanläggning för BDT-avloppsvatten kan vara obegränsad om hydraulik och luftning fungerar.
95 anläggningar saknar luftningsrör, vilket inte är godtagbart men relativt enkelt att åtgärda. För att rätta till andra uppmärksammade brister krävs sannolikt dock mer avancerade arbeten.
Diskussionerna utmynnade i olika alternativ, varav en kretsloppsanpassad lösning av avloppsfrågan av många skäl framstod som i särklass bäst. Alternativet innebär ett kommunalt huvudansvar med ett tiotal större tankar för uppsamling av WC-avlopp från snålspolande toaletter. Rening av BDT-avloppsvatten skulle till största del fungera som tidigare men efter uppgradering av befintliga anläggningar. För vissa fastigheter kanske det dock skulle bli bättre att skapa gemensam infiltrationsanläggning. Det finns åtminstone två tänkbara lösningar för omhändertagande av toalettfraktionen. Det gäller dels en gård belägen några kilometer från fritidsområdet, dels den prisade anläggningen i Hölö, Södertälje kommun.
Alternativet med lokalt kretsloppsanpassad avloppslösning så som det var tänkt föll dock, bland annat därför att länsstyrelsen anser att enskilda infiltrationsanläggningar för BDT-vatten inte kan användas inom området utan risk för miljö och hälsa. Tord O Söderberg återkommer till »det goda exemplet«:
– Detta skulle minska utsläppen i Östersjön, gynna återföring av näringsämnen till jordbruket och dessutom medföra bättre resurshushållning av vårt dyrbara grundvatten, vilka alla är prioriterade områden i EU:s sjunde miljöhandlingsprogram. Men dessa sakargument verkar inte bita på länsstyrelsen, anser han.
Vad som nu händer är att Tekniska förvaltningen utreder två andra alternativ som båda innebär ett utbyggt ledningsnät inom fritidsområdet för allt avlopp. Området är kuperat och med mycket berg varför ledningsnätet måste läggas grunt i isolerlåda med frostskyddskabel och med en pumpstation vid varje fastighetsgräns. Kostnaden för det interna ledningsnätet beräknas till 27,5 miljoner kronor. För avloppsrening studeras antingen en lösning med ett litet reningsverk vid hamnen i Tofsö eller en överföringsledning till Studsvik reningsverk. I båda fall kommer det renade avloppsvattnet med resthalter att släppas ut i Östersjön. Beräknade kostnader är 9,5 respektive 22 miljoner kronor. Inklusive ledningsnätet blir kostnaden således 37 respektive 49,5 miljoner kronor.
– Billigt blir det inte hur vi än gör med tanke på vår tolkning av det domstolsutslag vi måste följa, menar Stig Tördahl, teknisk chef, Trosa kommun. Anläggningsavgiften för avlopp beräknas idag bli mellan 230 000 och 270 000 kronor för varje fastighetsägare som därutöver måste bekosta arbetena inom den egna fastigheten.
I LAV finns inga skrivningar om hur dyr en kommunal VA-lösning får bli. Vid tvister i ekonomiska frågor gällande LAV är det Statens va-nämnd som avgör dessa. Från och med årsskiftet övertas denna funktion av någon av landets fem mark- och miljödomstolar.
Efter Cirkulations förfrågningar vill länsstyrelsen förtydliga sin ställning.
– Länsstyrelsen har inte på något sätt motsatt sig en kretsloppsanpassad lösning under förutsättning att kommunen är huvudman för hela anläggningen, vilket LAV föreskriver i fall som dessa, säger Ulrika Schröder. Eftersom någon sorts gemensamhetsanläggning måste anläggas för att ta hand om BDT-vatten så gör länsstyrelsen bedömningen att även denna anläggning måste ha ett kommunalt huvudmannaskap. Kommunen har självfallet rätt att besluta på vilket sätt man vill uppfylla kravet på kommunalt VA, avslutar hon.
