Vattnets pris behöver räknas om

Svenskt vatten har länge varit billigt, säkert och självklart. Nu pressas systemet samtidigt av en åldrande VA-infrastruktur, nya reningskrav och ett förändrat klimat. På Gotland diskuteras högre pris på sommaren. Och runt om i Europa ställs samma grundfråga: betalar vi egentligen vad vattnet kostar?

Text/Joakim Rådström

Vad kostar egentligen vattnet? Att svara på det är väsentligt svårare än vad det kan verka.

I Sverige talar VA-branschen normalt om taxan för ett typhus. I internationella jämförelser anges dock oftare vattenkostnaden per kubikmeter. Dessutom avser begreppen »water bill« och »water tariff« i europeisk statistik ofta både dricksvatten och avloppshantering, men inte alltid.

Jämförelser mellan länder kan därför snabbt bli jämförelser mellan olika saker.

Kostnaden för vatten och avlopp tillsammans uppgår i Sverige enligt den europeiska vattentjänstorganisationen Eureaus senaste statistik till 4,25 euro per kubikmeter förbrukat vatten inklusive moms, mot cirka 3,6 euro i genomsnitt inom EU27.

Sverige framstår därmed inte som extremt billigt i ett europeiskt perspektiv, men klart billigare än exempelvis Danmark, med hela 10,36 euro per kubikmeter.

– Men det beror också på att man förbrukar mindre vatten i Danmark. Slår man ut kapitalkostnaderna på färre kubikmeter driver man ju upp nyckeltal som kostnad per kubikmeter, förklarar Erik Karlsson, strateg för ledningsnät och tillgångsförvaltning på Svenskt Vatten.

En avgörande fråga är dessutom vad dagens pris egentligen säger om morgondagens kostnader. Här kan det förment rimliga svenska vattenpriset dölja en kostnadsbomb på sikt.

– Men nästan alla länder har ett eftersläpande investeringsbehov. Fast Danmark har varit duktiga med reinvesteringar på ledningsnätet. Deras förnyelsetakt är otroligt mycket högre än vår, fortsätter Erik Karlsson.

Den varierande återinvesteringstakten i VA-nätet bland EU-länderna manar till kritisk granskning. EU:s ramdirektiv för vatten bygger ju bland annat på principen om kostnadstäckning.

Har då Sverige tagit ut för lite i VA-avgift genom åren?

– Man kan ju som politiker prioritera olika saker i olika perioder; det utgör ju inte i sig ett brott mot EU-direktiven. Om EU hade den intentionen skulle de ha behövt komma med större krav istället, menar Karlsson.

Marleen van Rijswick, professor i europeisk och nationell vattenrätt vid nederländska Universiteit Utrecht, går emellertid längre än Erik Karlsson. EU-rättsligt är det staten Sverige som bär ansvaret för att unionsrätten följs, oavsett hur ansvaret fördelas internt inom landet.

– Ansvaret ligger på staten – i det här fallet Sverige – att agera i linje med EU-direktiven och kostnadstäckningsprincipen. Då spelar det ingen roll vilka kommuner som inte följer dessa EU-krav, menar hon.

van Rijswick tillägger att det måste finnas adekvata möjligheter att få frågan prövad, helst i nationell domstol, eller genom att begära att EU-kommissionen inleder ett förfarande. Samtidigt menar hon att det finns lokala aspekter som gör att priset varierar naturligt.

– Vattenprissättning handlar oftast inte om priset på vatten utan om rening och transport, som kan variera mellan olika regioner och kommuner, påpekar Marleen van Rijswick med hänsyftning till dricksvattnets processteg från källa till kran.

Kanske kan emellertid de svenska underinvesteringarna nu vara på väg att åtgärdas. Frågan är bara om kommuninvånarna runt om i landet är beredda att betala priset, särskilt om den egna kommunens vatten blir markant dyrare än grannarnas?

Vi möter David Nilsson, docent i teknikhistoria och tidigare chef för KTH Vattencentrum, vid Slottsbacken i Stockholm. Historisk mark – här inträffade delar av de så kallade »Marsoroligheterna« år 1848. Stockholms sanitära förhållanden vid den tiden var usla, och det saknades ännu ett modernt allmänt vattenledningssystem, stadens första vattenverk och allmänna vattenledning kom först 1861. Fattigdomen och de undermåliga levnadsförhållandena drev fram ett omfattande socialt missnöje, och minst 18 personer förlorade livet i kravallerna.

– Kanske kan de ökande kostnaderna nu som då bidra till att skapa en ny slags revolution. Man inser att det här systemet som vi har är väldigt dyrt att underhålla och förnya, och det börjar nu märkas i plånboken, resonerar David Nilsson.

Mellan 1861 och fram till våra dagar utvecklades Sverige exemplariskt. Rent vatten och fungerande avlopp blev något de flesta svenskar kunde ta för givet. Och eftersom ledningar och verk är långlivade har det gått att lappa och laga infrastrukturen under decennier – ända tills nu.

– När man nu börjar ersätta gammal infrastruktur ser man ju plötsligt vilka enorma investeringar det handlar om, påpekar David Nilsson.

En märklig tidsförskjutning har skapats i priset, där gårdagens abonnenter har kunnat använda anläggningar som sedan länge varit betalda. Eftersom de är avskrivna är de bokföringsmässigt värda lite eller ingenting. Och nu behöver morgondagens abonnenter vara med och finansiera nya system.

Nilsson pekar också på svårigheten att jämna ut kostnaderna över tid. VA-rättslig praxis inför förarbetena till lagen om allmänna vattentjänster säger att över- och underskott i princip bör jämnas ut inom tre år. VA-verksamheter får alltså inte bygga stora reserver av taxemedel för investeringar långt fram i tiden.

– De här pengarna tillhör ju VA-taxekollektivet och får inte läggas på hög. Men om man hade kunnat ta ut ett visst överskott under perioder med låga kapitalkostnader för att göra investeringar längre fram hade man jämnat ut kostnaderna, säger Nilsson.

Följden kan bli ett hopp från mycket små kapitalkostnader till mycket stora när ett nytt verk eller omfattande ledningsförnyelse väl genomförs.

Till detta kommer Sveriges mycket stora geografiska prisskillnader. Täta kommuner med många flerfamiljshus kan fördela infrastrukturen på många människor. En gles kommun, skärgårdskommun eller kommun med besvärlig geologi kan ha betydligt fler meter ledning per abonnent.

Trots de olika förutsättningarna behandlas det som självklart att varje lokalt VA-kollektiv ska bära sina egna kostnader. Som David Nilsson och docenten i industriell ekonomi Pär Blomkvist nyligen skrev på Svenska Dagbladets debattsida skiljer sig priset för vatten och avlopp med en faktor 4 mellan olika kommuner.

»Vem skulle acceptera sådana geografiska prisskillnader för andra nödvändigheter? Skulle det vara ok att betala 60 kronor litern för mjölken i Trosa, när den kostar 15 i Fagersta?« frågar skribenterna retoriskt.

Än så länge har VA-frågan ändå väckt förhållandevis lite politisk konflikt.

– Ett skäl är att det är fortfarande inte tillräckligt dyrt för att det verkligen ska svida. Det börjar bli dyrt, men det är ändå liksom inom anständighetens gränser på de flesta håll, säger David Nilsson.

På Gotland betalar lokalbefolkningen redan mer än genomsnittssvensken för sitt kommunala VA. Men vattenbristens verkliga pris syns inte bara på fakturan. Sommartid kan abonnenterna samtidigt få acceptera bevattningsförbud, förbud mot att fylla pooler och periodvis sänkt vattentryck.

Utöver gamla ledningar och stora investeringsbehov möter gotlänningarna också en utmaning som stora delar av Sverige hittills varit relativt förskonat från – tydliga begränsningar av själva råvattnet.

Regionen har därför byggt två avsaltningsanläggningar och utreder en tredje för Visby. Samtidigt växer befolkningen kraftigt under sommaren, precis när vattentillgången är som sämst.

– För då kommer ju släktingar till alla som ska bo här över sommaren. De har inte riktigt koll på vattenbristen och duschar alldeles för länge. Stänger inte av vattnet mellan schamponering och så, säger Rakel Lantz, som bor i gotländska Östergarn.

Konsekvensen kan bli att tillgången på vatten inte räcker för de behov som finns på ön. Samtidigt går turismen inte att tänka bort. Under en intensiv sommarvecka kan Gotlands befolkning nästan fördubblas. Besökarna skapar arbetstillfällen och underlag för service, men belastningen sammanfaller med årets känsligaste period för vattenförsörjningen.

– Alle komme ju under samme viku. Så det blir en hög belastning på kort tid, och det blir ju katastrof, säger Rakel Lantz.

Situationen har fått Region Gotland att börja diskutera en annan taxemodell. Susanne Bjergegaard Pettersson, senior sakkunnig VA, på avdelningen för VA på Region Gotland, berättar mer när vi ses vid en parkbänk i ett sommartorrt Almedalen.

– Differentierad taxa handlar om att flytta en större del av kostnaden till den period då belastningen på VA-systemet är som högst. Därför är förslaget att taxan är högre på sommaren och lägre på vintern, säger hon.

Tanken är inte att en permanentboende automatiskt ska betala mer över ett helt år, utan att avgifterna bara fluktuerar över säsongerna.

Parallellt diskuteras också modeller där priset per kubikmeter stiger vid hög konsumtion. Syftet är både ekonomiskt och beteendestyrande. För medan Sverige enligt statistiken använder omkring 130 – 135 liter vatten per person och dygn har Danmark kommit ner runt 100 liter.

Gotland visar också varför det är missvisande att tala om »vattenpriset« som om kostnaden bara bestod av att pumpa upp råvatten. Nya kvalitetskrav kräver mer provtagning och ibland mer avancerad rening. Efter problem med bland annat clostridium har regionen behövt komplettera reningen. Membranfilter höjer kvaliteten men kan samtidigt minska den mängd färdigt dricksvatten som kan produceras eftersom en del försvinner som rejekt.

– Vi har för mycket fokus på dricksvatten. Vi är fullt medvetna om att vi inte får glömma spillvattnet, säger Bjergegaard Pettersson.

Regionen står inför fortsatta investeringar både i ledningsnät och anläggningar. Bara separationen av dag- och spillvatten och förnyelse av gamla ledningar i delar av Visby är ett flerårigt arbete. Samtidigt råder brist på seniora projektörer, konstruktörer och drifttekniker. Mer pengar i taxan skapar därför inte automatiskt större investeringsförmåga.

Gotlands investeringsnivå har det senaste året legat minst dubbelt så högt som de 150 — 200 miljoner kronor per år som Bjergegaard Pettersson beskriver som en långsiktigt hanterbar nivå.

– Hur mycket kan konsumenterna bära? Vi går ut med en ökning med 15 procent nästa år, och närmar oss någon form av tak, säger Susanne Bjergegaard Pettersson, som åtminstone räknar med fortsatta tioprocentiga höjningar under de kommande åren.

Situationen på Gotland är dock långtifrån extrem i ett vidare europeiskt perspektiv. I exempelvis Nederländerna pressar torka och värme vattenförsörjningen, och nya bostadsområden riskerar att försenas när dricksvattenbolagen inte kan garantera anslutning. Företag har också nekats möjligheten att använda dricksvatten i produktionen.

Det nederländska rådet för miljö och infrastruktur, Rli, har därför argumenterat för högre vattenpriser — för att både finansiera investeringar och minska förbrukningen.

»Vi föreslår dessutom en extra hög taxa för överdriven konsumtion. Det skulle ta hänsyn till socioekonomisk rättvisa«, sade exempelvis Erik Verhoef, ordförande för Rli:s kommitté för dricksvattenfrågan, inför det nederländska parlamentet i juni i år.

På den gröna ön Irland går diskussionen däremot snarast i motsatt riktning. Landet är unikt i Europa genom att hushållen inte betalar någon vanlig vattenräkning. Ett försök att införa hushållsavgifter 2014 utlöste omfattande protester och avgiften stoppades 2017. Vattenförsörjningen finansieras i stället centralt via offentliga medel.

Det betyder inte att vattnet är gratis. Det nationella VA-bolaget Uisce Éireann finansierar hushållens vatten- och avloppstjänster huvudsakligen genom statliga anslag — det vill säga i slutänden allmänna skattemedel — medan företag betalar avgifter direkt till bolaget.

Samtidigt läcker omkring en tredjedel av det behandlade vattnet bort och landet bedöms behöva kapitalinvesteringar på omkring två miljarder euro årligen under de kommande 25 åren – samtidigt som stora nya bostadsbestånd kräver ytterligare vatten.

Jerome Keohane vid South East Technological University sammanfattar finansieringsproblemet:

– Uisce Éireann har på många håll stora svårigheter att tillhandahålla vatten till alla de nya bostäderna. Utmaningen är hur de ska möta den efterfrågan. De måste få pengarna från staten, eftersom det inte finns några vattenavgifter.

Den italienska regionen Abruzzo illustrerar ytterligare en paradox. Regionen har gott om vattenresurser, men stora läckage i ledningsnäten gör ändå vattenförsörjningen osäker. I kuststaden Ortona, i södra Abruzzo, kan delar av staden bli utan kranvatten flera dagar i sträck. Enligt olika uppskattningar försvinner mer än hälften av vattnet på vägen genom ledningsnäten.

– Över 50 procent är en katastrof, säger miljöaktivisten Augusto De Sanctis från miljöorganisationen Forum H2O.

På vissa håll är det ännu värre. I provinsen Chieti, där Ortona ligger, har förlusterna på vissa håll uppskattats till uppemot 70 procent. Samtidigt är det en paradox.

– Vi har några av de största underjordiska vattenreserverna i Europa, så resurserna finns här, säger hydrogeologen Marco Petitta vid Sapienzauniversitetet i Rom.

Problemen kommer av årtionden av underinvesteringar och en splittrad ansvarsfördelning: sex olika operatörer verkar i en region med bara omkring 1,3 miljoner invånare.

Ännu värre är läget i södra Spanien. När Sierra Boyera-reservoaren sinade 2023 blev vattenfrågan akut, och omkring 80 000 invånare fick förlita sig på tankbilar och flaskvatten i mer än ett år.

Reservoaren La Colada hade vatten – men kvaliteten var för dålig för att det skulle kunna användas som dricksvatten. Föroreningar kopplas bland annat till intensiv djurhållning och brister i avloppsreningen.

– Vi värdesätter inte vatten förrän vi förlorar det, sade Miguel Aparicio från medborgarplattformen Unidos por el Agua under krisen.

Ansvaret är uppdelat mellan lokala, provinsiella och regionala myndigheter samt två avrinningsområdesmyndigheter. Den spanska bransch­organisationen DAQUAS menar samtidigt att landet inte uppfyller ramdirektivets kostnadstäckningsprincip.

Det spanska exemplet väcker dock en annan fråga: ska vattenkunderna betala högre avgifter för att rena vatten som andra aktörer har förorenat? Om hela kostnaden läggs på VA-räkningen riskerar principen om att förorenaren ska betala att i praktiken ersättas av principen att vattenkunden betalar.

Sett från ett europeiskt perspektiv har alltså Sverige fortfarande betydande fördelar. Tillgången till framför allt ytvatten är stor i stora delar av ­landet.

Erik Karlsson på Svenskt Vatten pekar på att vattenrikedomen till och med kan bli en konkurrensfördel när andra delar av Europa får svårare att säkra vatten till hushåll och industri.

Samtidigt börjar vårt land få en kombination av problem som länge varit mer bekanta på kontinenten: lokala vattenunderskott, ökande reningsbehov, stora reinvesteringar och frågan om vem som egentligen ska bära kostnaden.

Nere vid hamnen i centrala Visby möter Wateraid Sveriges generalsekreterare Anna Nilsdotter upp. Här arrangerar organisationen morgondopp för hugade besökare, i syfte att sätta fokus på den ohållbara vattenanvändningen och för att uppmuntra till bad i det fria istället.

Även om Wateraid framför allt arbetar internationellt, ser Anna Nilsdotter hur vattenfrågan har blivit betydligt mer påtaglig också i Sverige.

– Jag tror att det bidrar mycket att frågan har kommit så mycket närmare, både på europeisk nivå och i Sverige. Vi ser att intresset bara ökar och ökar, säger hon.

Wateraid har bland annat efterlyst ett tydligare politiskt helhetsansvar för vattenfrågorna och fört fram idén om en vattenminister. Nilsdotter pekar på hur ansvaret i dag är utspritt mellan olika politikområden. Vatten är på samma gång en klimatfråga, en hälsofråga och en beredskapsfråga. Bland annat.

– Men frågan är ju samtidigt utan gränser. Även om det låter lite klichéartat går det inte att prata isolerat om vatten i en del av världen utan att prata om klimatförändringar i andra delar.

Vattenkrisen har kommit närmare svenskarna och med det frågan om hur vi ska betala för vårt vatten i framtiden.