Genom att utveckla ett konceptuellt ramverk för att analysera konflikter kopplade till återanvänt drickbart vatten, antingen direkt (DPR) eller indirekt (IPR) undersöker denna artikel hur rättfärdigande, acceptans, angelägenhet och aktörers handlingsutrymme samverkar och avgör varför vissa tekniskt genomförbara initiativ för återanvändning konsolideras, omformas eller blockeras. Syntesen av fallstudierna tyder på att projektens förlopp inte enbart beror på teknisk mognad eller vattenbrist. Istället drivs de av hur förändringar i konfigurationen och aktörernas strategiska förmåga formar kollektiva krav, narrativ och handlingsalternativ.
Den pågående debatten om återanvänt dricksvatten återspeglar underliggande spänningar kring motiveringen för sådana projekt.
