Återvätandet av våtmarker, rehabiliteringen av älvar och främjandet av nyckelarter är grundläggande insatser för att återställa ekologiskt utarmade naturområden. Detta gynnar inte bara den biologiska mångfalden, utan har visat sig påverka allt från grundvattennivåer och ytvattenkvalitet till samhälleligt välmående.
Cirkulation reser genom Europa för att titta närmare på trenden som har vuxit från enstaka insatser till en global holistisk miljöskyddsfilosofi: Rewilding.
– Härifrån och nedströms har vi restaurerat, gestikulerar grävmaskinisten Fredrik Zegersten. Uppströms håller vi på just nu. De flesta tror att det är tvärtom, att det där raka, prydliga är det naturliga flödet. Men naturen är ju kaos, det finns ingen struktur i naturen!
Vi har vandrat någon kilometer in i det täta skogsområde som grabbarna kallar »kontoret«, medan Fredrik Zegersten hängivet berättar om glacismurar, svämskogar och flodpärlmusslor. Han är maskinkille i grund och botten, menar han, men har numera blivit lika inbiten naturvårdare som övriga eldsjälar inom Rewilding Sverige, som ingår i stiftelsen Rewilding Europe.
– Ni kan ringa vem som helst av oss klockan halv två på natten och vi kan prata våtmarksrestaurering i Vindelälven i sömnen!
Vindelälven. Eller änglamarken, eller kanske himlajorden, enligt Evert Taube, som diktade den kända visan Änglamark då Vattenfall ville bygga ut en av landets sista orörda älvar med tio kraftverk under 1960-talet. Vindelälven blev ett samtalsämne runt alla Sveriges köksbord och det var till stor del allmänhetens växande miljöengagemang som satte stopp för planerna och lät Vindelälven, tillsammans med Torne, Kalix och Pite älv, förbli orörd.
Fast det ordvalet är förstås inte helt korrekt.
– Det hade flottats längs älvarna under lång tid. Älven var dåtidens E4, säger Joacim Ljadas. Det ser vi ju fortfarande, våra vägar går längs de stora vattendragen.
Flottningen var vad som fick skogsbolagen att köpa in utrangerade stridsvagnar efter andra världskriget och utrusta dem med schaktblad.
– De körde rakt igenom flodbäddarna och skyfflade alla stenar åt sidorna i rensvallar, berättar Fredrik Zegersten. Större stenar sprängdes i småbitar och pusslades ihop till släta glacismurar.
– Det är kaklat, rent ut sagt, påpekar Joacim Ljadas. Som en vattenrutschkana! Man skulle kunna åka gummibåt längs kanten.
Avsikten var att undvika bröteshögar men när alla stenar försvann fanns det heller inget som höll kvar gruset och finsedimentet.
– Det ligger ute i havet idag, säger Fredrik. Och då hade inte längre öringen någonstans att leka och då kunde inte heller flodpärlmusslan fortplanta sig. Den är nästan utrotad idag, men den skall finnas här.
Musslor fungerar som små reningsverk, betonar han, då de binder fosfor och kväve från vattnet. En enda mussla kan rena upp till 50 liter vatten om dagen. Under ideala förhållanden kan man hitta 1 000 musslor per kvadratmeter i svenska vattendrag. Det blir en stor reningsinsats i längden, åtminstone om vi kan bevara musslornas livsmiljöer och, ännu hellre, ge dem nya platser att etablera sig på. För det behövs även öring och lax.
– Flodpärlmusslorna skickar ut larver som fäster sig i fiskarnas gälar. När fiskarna vandrar från ett vattendrag till ett annat hjälper de larverna att etablera sig på nya platser.
Dessvärre är både musslor, öring och lax beroende av organiska flodbottnar med sand respektive grus och sten för att fortplanta sig — alltså just de habitat som förstördes under flottningseran. Det lilla grus som inte har spolats ut i havet ligger numera längst ned under glacismurarna.
– Därför är det inte bara att slänga i lite stenar för att rehabilitera en flodbädd. Man måste bygga på ett visst sätt.
Teamet inleder vanligen arbetet med varje ny delsträcka, normalt 20 — 30 meter, med att bryta upp de gamla rensvallarna, förklarar Joacim Ljadas. Alla stenar sorteras i olika högar efter storlek, varefter man silar fram lekbottengruset. Därefter börjar man bygga.
– Fredrik och jag går hela tiden runt och kollar från varje håll, så resultatet blir så naturligt som möjligt. Vi kanske bygger en liten vall som vattnet måste gå över, för att skumma i lite syre, och fäller ett träd som lövbroms där insekter samlas, vilket ger skugga, skydd och mat åt fiskarna. Därtill får man tänka på fallhöjden. I Joksele ska vi restaurera en sträcka på 400 meter som har en fallhöjd på 15 meter. Det måste man ta hänsyn till hela vägen, så man inte får ett jättefall på slutet. Det ska ju vara vandringsbart för öringen.
En annan grundpelare i arbetet är att höja basnivån av vattenflödet.
– Vi vill att vattnet skall sticka ut och bilda svämplan två gånger om året, säger Fredrik. Det gynnar strandvegetationen, som drar till sig älg och andra lövätare. Då får vi tyst på skogsägarna som klagar på att älgen äter upp deras tallplantor. Älgen föredrar lövträd och blåbärsris. Därför är det så viktigt med blandskog.
– När strandvegetationen svämmas över kan öringen dessutom simma in i skogen och plocka mat direkt från ytan, det blir rena smörgåsbordet, säger Joacim. Men om strandkanterna är för höga, då torkar växtligheten bort.
Större omsorg om vattendragens kantytor är något som alla skulle vinna på, från VA- och skogsindustrin till vilda djur och friluftsmänniskor, menar biogeovetaren Theo Nilsson Häll, som arbetar som ekolog för Rewilding Sverige.
– Att vattnet rinner genom naturliga typer av fördröjningar skapar naturliga reningsprocesser, vilket leder till mindre belastning på vattenverken. Vad vi gör inom Rewilding Sverige är ju att restaurera de fysiska strukturerna, men för att påverka själva vattenkemin och restaurera vattendragen i större mening måste vi börja adressera hur vi brukar marken i Sverige generellt.
Skogsindustrin har en enorm påverkan på vatten och vattenkvalitet, betonar han. Framförallt kalhyggen, som inte bara ödelägger ett områdes biodiversitet utan också frilägger stora mängder sediment som spolas rakt ner i vattendragen vid nästa hällregn.
– Skogsdiken är ett annat problem. Det lär finnas 100 000 mil skogsdiken i Sverige. Det motsvarar 25 varv runt jorden! Dikena sänker grundvattennivån så att tallarna skall växa bättre, men allt annat torkar ju bort. Om man vill ta större hänsyn till vattendrag och miljö skall man plugga igen dikena och avsätta mycket större strandområden som buffertzoner. De kan dessutom bli jättevackra landskap där både djur och människor trivs, med en helt annan biodiversitet än skogsodlingar med monokultur.
Vi har inlett vår vandring tillbaka till civilisationen när Fredrik och Joacim plötsligt stannar upp för att beundra en karismatisk gammal gran. En gran som inte skulle överleva i ett skogsområde där den naturliga grundvattennivån har dikats bort.
– Så vacker, eller hur? säger Joacim. Det är det här vi vill åstadkomma, grönytor med gamla träd och fina instick där vattnet kan börja erodera och leva sitt eget liv. Då får man vattnet att börja leva. Då får man ett levande landskap.
Det låter härligt. Men vad är egentligen ett levande landskap? Enligt Unesco handlar det om en miljö i ständig och långsiktig förändring där ett harmoniskt samspel råder mellan människan och naturen. Just detta är vad man under närmare 15 år har verkat för att återskapa vid Cirkulations andra stopp: Oderdeltat. Även denna enorma satsning drivs av Rewilding Europe och omfattar den 70 000 hektar stora Stettinlagunen, 380 000 hektar skog och åkermark samt floderna Peene, Ina och Gowienica. Projektet har varit så lyckat att området snart skall expanderas ytterligare.
Ett majestätiskt exempel på framgångarna glider förbi rakt ovanför våra huvuden så snart vi kliver ur bilen: en havsörn. Europas största jagande rovfågel var hart när utrotad vid mitten av 1900-talet på grund av intensiv jakt, miljögifter, förstörda habitat samt bristen på tillräckligt stora träd för att bära upp fåglarnas enorma bon. Idag är Oderdeltat Europas tätaste häckningsplats för havsörnar, med en population som uppskattas ligga på hela 160 par.
Våtmarksområden på både den tyska och polska sidan om Oder utdikades för torvbrytning redan under 1700-talet, då Fredrik den store beordrade en fullständig torrläggning av större delen av Oderdeltat. De omgivande vattendragens flodbäddar rätades ut, vallar och dammar byggdes. Giftiga utsläpp och överfiskning under första halvan av 1900-talet ledde till den lokala utrotningen av nyckelarten stör, samtidigt som bisonoxar, bävrar, sälar, lodjur och vargar jagades bortom utrotningens brant. Tack vare ett mångfacetterat rehabiliteringsarbete som har omfattat allt från återställandet av naturliga vattenflöden till återintroduktionen av nyckelarter har idag alla dessa djurarter hittat tillbaka till det vidsträckta vattenlandskapet.
Återfuktade mossar och våtmarker har gjort att tidigare uttorkade floder har börjat återfå sina gamla vattennivåer. Stören har återvänt, med lite hjälp på traven (närmare bestämt 3,5 miljoner utsatta yngel), precis som bävern. Bävern är annan nyckelart i ett sunt vattenlandskap, då dess dammbyggen bromsar upp strömmar och leder till naturlig vattenrening, temporära översvämningar och gröna strandytor – alltså en naturlig variant av Rewilding Sveriges insatser i Vindelälven.
Men miljöproblemen fortsätter även idag. Salthaltiga utsläpp från regionens kolgruvor har gravt ökat saltnivåerna i hela Oderdeltat, vilket i sin tur ökar förekomsten av mikroalgen Prymnesium parvum, som kan orsaka kraftig fiskdöd då algen förstör fiskarnas gälar. Senast 2022 orsakade ett »mystiskt utsläpp« en enorm massdöd som uppmättes till 350 ton fiskar, blötdjur, vattenfåglar och bävrar. Som »mystisk« klassades katastrofen då inga tungmetaller påträffades i vattenprover från området. Däremot uppvisade proverna en mycket hög salthalt. Orsaken kopplades i slutändan till utsläpp av industriellt avloppsvatten från gruvdrift på den polska sidan av Oder.
I slutet av 2025 implementerades en plan med avsikten att reducera salthalten i Oder med upp till 59 procent fram till 2030, bland annat genom att förbättra reningen av industriellt avloppsvatten, konstruktionen av reservoarer för saltvattenretention samt stängningen den föråldrade kolgruvan i polska Bobrek.
Det är inte bara fiskar och fåglar som gynnas av sundare, återförvildade vattenlandskap. Våtare marker och vattenvägar utgör naturliga skydd mot skogsbränder. Högre grundvattennivåer leder till mindre behov av konstbevattning inom lantbruksindustrin. Inom Oderdeltat har den rehabiliterade vildmarken därtill resulterat i en markant ökad turism, vilket har genererat otaliga nya arbetstillfällen för guider och inom hotell- och restaurangnäringen, samt, inte heller att förakta, ett högre samhälleligt välbefinnande. För nog är det obestridligt att vi människor upplever en högre livskvalitet då vi omges av en vacker natur.
Vacker natur får vi sannerligen uppleva på vårt sista stopp. Vi har parkerat bilen nere i dalstationen Mörel för att ta den obligatoriska linbanan upp till de bilfria byarna i Aletsch Arena, Schweiz, där vi möter upp bergsguiden Raoul Volken för nästa linbana, vidare upp, djupare in bland alptopparna. Nötkråkor kraxar från tallarna medan koskällor genljuder över dalen. Himlen är knallblå när vi vandrar förbi blåklockor, toppiga hyacinter och spännande lavar och två alpgetter plötsligt störtar sig nedför en brant i ett rykande moln. Det kunde inte vara mer idylliskt. Tills vi lyfter blicken mot de enorma, granitgrå naturliga väggarna som tornar upp sig runt omkring oss. Väggar som borde vara vita och täckta av is.
Vi vandrar i ytterligare någon timme innan Raoul Volken stannar upp med en svepande gest.
– Aletschglaciären, förkunnat han stolt. Alpernas största, 23 kilometer lång och som mest 940 meter tjock. Vi har 11 miljarder ton is framför oss! Det motsvarar en liter vatten per dag per världsmedborgare i tre år.
Det låter mycket, instämmer han. Problemet är bara att Aletschglaciären blir allt mindre, allt snabbare. Sedan 1870 har glaciären förlorat omkring 3,5 kilometer i längd, i en hastighet som idag är uppe i 50 meter per år.
– Om den här vattenreserven försvinner, då påverkas hela jorden, säger Raoul.
Den globala uppvärmningen drabbar islandskap hårdare än någon annan miljö på jorden. I de schweiziska alperna har genomsnittliga temperaturer stigit mer än dubbelt så mycket som det globala medelvärdet.
Även detta sker i eskalerande skala på grund av den så kallade albedoeffekten: när den vita isen smälter bort frigörs mörkare ytor, som snabbare absorberar solens energi och i sin tur värmer upp de omgivande ytorna – varvid mer is smälter. Och så vidare.
– När jag var liten regnade det aldrig under vintern, säger Raoul. Aldrig. Det snöade! Och snön låg kvar året runt från 600 meters höjd. Numera ligger gränsen vid 1 000 meter. Till och med murmeldjuren har flyttat. De håller till 250 meter högre upp än på 1980-talet.
Det är inte bara lokalbor och murmeldjur i Alperna som berörs av den globala uppvärmningen. Glaciärernas smältvatten försörjer stora delar av Europa med vatten. Flodgiganter såsom Donau, Rhône, Rhen och Po är fullständigt beroende av glaciärerna för att i sin tur fylla på de grundvattenreservoarer som används både till dricksvatten och lantbruksbevattning över hela Europa. Brist på vatten i floderna kan också leda till saltvatteninträngning från havet – i den italienska floden Po lyckades saltvatten från havet tränga upp hela 28 kilometer uppströms så sent som i somras.
Försaltning är idag ett problem inom hälften av Europas vattenvägar. Ny forskning visar att salthalten har mer än fördubblats i vissa europeiska floder mellan 1970 och 2024. Detta orsakas av allt från vägsalt, utsläpp från avsaltningsanläggningar, industriella utsläpp — som i Oderdeltat — samt frigörelsen av underjordiska salter vid gruvdrift. Över 23 000 kilometer av Europas vattenleder har idag salthalter som långt överskrider den internationella standarden för skydd av vattenlevande organismer.
Smältvatten från Alpernas glaciärer har under historiens lopp spätt ut salthalten i vattendragen. Om detta tillskott av färskvatten konstant minskar, torde salthalterna konstant fortsätta att stiga. Men inte ens Rewilding Europe har någon lösning på hur man återskapar hållbara glaciärer. I Aletsch förlitar man sig istället på så kallad passiv rewilding, där man låter naturen sköta sig själv och sedan studerar resultaten för att kunna utveckla nya riktlinjer och miljörekommendationer, som i ett naturligt laboratorium.
Raoul Volken rycker på axlarna.
– Nog talas det om vattenrestriktioner och andra åtgärder. Vissa vill bygga en damm, andra säger emot. Det är mycket snack. Men det finns inga alternativ. Jorden bryr sig inte om huruvida den är en isboll eller eldboll. Det är våra liv det handlar om, det är vi som måste vidta åtgärder.
