Vättern ger dricksvatten åt alla kommunerna runt sjön, och i framtiden även åt Örebro och kanske Mälardalen. Nu planeras gruvbrytning i Norra Kärr, strax norr om Gränna, och boende i området fruktar att Sveriges näst största sjö kommer att påverkas och dricksvattnet hotas.
Uppifrån berget nordost om Gränna ser man molnen dra in över Vättern, man ser himlen vidgas, vattnet blänka och – så småningom, framåt kvällningen – den sjunkande solen färga landskapet i rosa och därefter mörklila.
Hit flyttade Karin Haag och Robert Lindström från Stockholm för tjugofem år sedan. Deras hus ser ut som inkarnationen av svensk sommar.
– Hösten 2009 fick vi ett brev i lådan från Bergsstaten som sa att nu är er mark inmutad, berättar han.
– Det pågår bakom ens rygg, säger hon. Det är helt laglöst. Det känns som om man är rättslös.
Några kilometer därifrån står ett annat par, Marie och Christer Hagelberg, framför sitt rödvita trähus som gått i släkten i flera generationer. Nedanför slänten med gräs och lupiner står ladan med utomhusdusch.
– En dag kom det ett brev från Bergsstaten, säger hon. Jag hade ingen aning om vad det var för någonting.
– Att man bara vågar chansa så här med Vättern, suckar han.
Här på gränsen mellan Småland och Östergötland, mellan Jönköpings och Ödeshögs kommuner, har det kanadensiska gruvbolaget Tasman Metals fått bearbetningstillstånd och rätt att provborra efter sällsynta jordartsmetaller. Dessa metaller, ofta kallade REE (Rare Earth Elements), används bland annat vid tillverkning av mobiltelefoner, datorchips och batterier.
Om gruvan blir verklighet kommer det att bli i form av ett brett och djupt dagbrott. Och den kommer inte bara att förvandla en naturskyddad semesteridyll och jordbruksbygd till industriområde utan också att skapa risker för vattensystemen både öster och väster om Norra Kärr – i det senare fallet Vättern.
Olov Holmstrand, professor emeritus i hydrogeologisk miljöteknik vid Chalmers i Göteborg, hör till kritikerna:
– Vid tjugo års gruvdrift påverkar man ungefär tio kvadratkilometer. För en längre drift, säg sextio-sjuttio år, finns inget underlag, men påverkan blir ju tveklöst större. Om man jämför med Aitikgruvan i Gällivare bor det väldigt lite folk där och området är inte alls brukat på samma sätt som i Sydsverige. Lägger man en gruva med ungefär samma arealtäckning vid Vättern skulle jag vilja vara lite drastisk och säga att den blir som en elefant i en porslinsbutik.
Norra Kärr-projektet utgör ett direkt hot mot Vättern, menar Holmstrand.
– Det som i mina ögon är huvudproblemet är att hur man än bär sig åt ligger större delen av gruvområdet i Vätterns tillrinningsområde. Det innebär att om det händer någonting, ett dammbrott eller något annat, har man väldigt kort tid på sig att ingripa innan det når sjön.
Thor Ahlstrand från aktionsgruppen Rädda Vättern petar i resterna efter provborrningarna uppe på berget.
– Kax, säger han. Sådant som inte får lämnas kvar eftersom det letar sig ner i marken igen.
Han testar geigermätaren och får ett blygsamt utslag. Runt honom vajar rallarros och jätteblåklockor, skogen och ängarna vid Norra Kärr erbjuder en mångskiftande sommargrönska som salamandrar och större barksnäckor kan gömma sig i.
Rakt över grusvägen hit ligger en järnbom med Securitas-skylt; en påminnelse om att de som vandrar i allmänhetens skog numera också riskerar övervakning.
– Jag tror inte att någonting kommer att bli sig likt här. Det kommer att bli gigantiska avfallsdammar och förorenat vatten över allt, befarar Britt-Marie Gyllensvaan som bor nere i Uppgränna, några stenkast från Vättern.
Hon och Ahlstrand och några andra lokala gruvmotståndare hukar sig in under bevakningsföretagets bom och stövlar bort bland buskagen och fram till en plats där berghällen går i dagen och visar rödrosa tecken på REE. Den som vill utvinna de här metallerna måste krossa berget, pulvrisera det.
Nittionio procent av det som mals sönder blir avfall. I alla leden behövs vatten: processvatten ska pumpas upp ur Vättern, ledas genom anläggningen och sedan föras bort. Avfallsdammar måste byggas som ska stå emot väder och vind, skyfall och förslitning. Skulle de brista – vilket har hänt vid många olika sorters gruvor runtom på jorden – spolas innehållet nedför berget, ut i vattendragen. Det där är mardrömmen för dem som inte vill ha något dagbrott i Norra Kärr.
Carina Gustafsson i Urbergsgruppen hade en farfarsfar som körde lastbåt på Vättern och hennes farmor föddes på Visingsö. Genom åren har släkten kunnat konstatera hur sjön värmts upp och inte längre stelnar till hård is på vintrarna. Det räcker så bra med klimatförändringarna, säger hon; en dammolycka med utsläpp i Vättern vågar hon inte ens tänka på.
– Jag är rädd för att det ska bli ett dött landskap och en död sjö.
Sommaren 2013 fick Tasman Metals av Länsstyrelsen i Östergötland rätt att provbryta i Norra Kärr. Regeringens näringsdepartement, under dåvarande ministern Annie Lööf, ställde sig också bakom Tasman. I ett nyhetsbrev skrev företaget: »Beslutet välkomnas av stora delar av den europeiska industrin. Med egen brytning i Europa kommer det stora beroendet av Kina att minska radikalt.« I mars 2014 avvisade Mark- och miljödomstolen ett trettiotal överklaganden från privatpersoner och ett par naturskyddsföreningar.
I ett öppet brev i Jönköpings-Posten i augusti 2013 hade Tasman Metals svenska VD Henning Holmström vänt sig mot dem, som han ansåg hade lämnat »inkorrekt information« om projektet. Han talade om metodisk spridning av felaktiga fakta.
»De prövningar som gjorts av berörda myndigheter talar för en gruva i Norra Kärr«, skrev Holmström. Han avslutade med att detta är »ett av de mest miljövänliga projekten i världen. Just därför menar vi att metallerna ska brytas just här. Allt annat vore konstigt«.
I juli 2014 genomfördes protester på platsen och aktivister låste fast sig vid en maskin som använts vid provborrningarna. I januari i år slog Tasman Metals i ett annat nyhetsbrev fast att »Norra Kärr är ett ekonomiskt robust projekt med lång livslängd«. Företaget betonade att »metallerna som finns i Norra Kärr behövs för att exempelvis tillverka hybridteknik i bilar, effektiva vindkraftverk och smarta telefoner«. Bolagets egen studie sades visa att »projektet har kapacitet att bli en stor producent av strategiska metaller som dysprosium, yttrium, neodym och trebium«. Gruvprojektet i Norra Kärr beskrevs ha »den minsta ekonomiska och tekniska risken«.
Enligt Tasmans så kallade genomförbarhetsstudie blir gruvans möjliga livslängd mer än 60 år. Norra Kärr har, framhåller studien, den högsta andelen tunga sällsynta jordartsmetaller av alla projekt i västvärlden. Projektet sägs gynnas av en fördelaktig lokalisering med närhet till all infrastruktur och till europeiska konsumenter.
I juni i år meddelade Tasman plötsligt att tre miljarder saknades i projektet. Världsmarknadspriserna på REE hade sjunkit under en följd av år och vd:n Henning Holmström sa i en radiointervju att han nu hoppades på EU-investeringar.
Gränna vattenverk är ett av fem i Jönköpings kommun och inhyst i en modest tegelbyggnad i slutet av en grusväg, alldeles vid Vätterns strand.
– De farhågor som finns gäller Vättern som dricksvattentäkt, säger kommunens VA-chef Roger Rohdin och blickar ut över sjön. Jag har en ganska enkel roll. Jag ska skydda kommuninvånarnas dricksvatten och ser därför allvarligt på gruvplanerna. Gruvan i Norra Kärr blir ett potentiellt hot.
Roger Rohdin berättar att omsättningstiden på vattnet i den stora sjön är sextio år.
– Därför tar det tid innan saker och ting försvinner. Det som man kan se som den stora risken är ett brott i slamdammarna. Det är ju enorma dammar som ska byggas vid gruvan. De tänker mala ner berget till mjöl och tillsätta kemikalier och vatten för att separera de sällsynta jordartsmetallerna. Men vi har inte sett några analyser av vad innehållet skulle kunna vara. Ett dammbrott skulle kunna skölja ner över E4:an och ner i Vättern.
Rohdin är bekymrad över mängden kemikalier som kommer att användas.
– Man kommer att förbruka väldiga mängder saltsyra och svavelsyra, och då finns det alltid risker med transporterna. Sedan har vi frågan hur lakvattnet rinner och vart det tar vägen. Dammarna ska också finnas kvar långt efter att gruvbrytningen är klar. Någon ska sköta dem. Så länge någon tjänar pengar går det kanske bra, men vad händer om 50 – 60 år? Då har vi stora arealer som måste skötas och ingen som har ekonomiskt intresse av att göra det.
De rapporter från Tasman Metals, som Roger Rohdin har läst, anser han vara riktade till investerare. För gemene man är det svårt att föreställa sig hur omfattande gruvprojektets ingrepp i naturen kan bli, menar han.
– De kommer att spränga sig tvåhundra meter ner i dagbrottet. De ska ner under havsnivån. Det handlar om samma storlek som Northlandgruvan i Pajala. När de pratar om 60 års brytning blir allting ännu större. Även dammarna.
Geologiprofessorn Olov Holmstrand har särskilt pekat ut avfallshanteringen vid gruvdriften som en miljöfara:
– Det är en konstig placering av sandmagasinet eftersom man normalt inte lägger avfallsanläggningar tvärsöver en vattendelare. Man brukar vara angelägen om att enkelt kunna samla eventuellt förorenat vatten som kommer ut ur avfallsdeponin, och då vill man ju inte att det ska kunna rinna åt två håll. Deras strävan nu, sedan de fått klart för sig att det här med Vättern är kontroversiellt, är att pumpa över allt vatten till Adelövån och Svartån.
Detta skulle enligt Holmstrand medföra att flödet i den lilla Adelövån ökade från det naturliga tio liter per sekund till 200 liter per sekund. Ån fylls med processvatten som hamnar i det vattensystem som bland annat Tranås är beroende av.
– Så dricksvattnet hotas oavsett om det gäller Vättern eller Svartåsystemet, anser Olov Holmstrand. Händer det något okontrollerat inom den större del av området som ligger inom Vätterns avrinningsområde, så rinner det till Vättern. Skulle pumparna bryta samman eller någon sabotera dem eller skulle det regna mer än normalt hamnar det i Vättern.
I det utpekade området finns mer än 80 fastigheter. Från Karin Haags och Robert Lindströms tomt på höjden har man en svårslagbar utsikt över sjön.
– På Tasmans kanadensiska hemsida står det att det här är ett glesbefolkat område speciellt avsatt för gruvdrift, berättar Lindström. När projektet först presenterades fanns Vättern inte ens med i illustrationerna.
– Man blir inte informerad om vad som är i görningen, tycker Karin Haag. Man tvingas läsa mellan raderna. Det är väldigt underligt att aktionsgruppen själv ska vaska fram personer med expertkompetens i stället för att vi får rak information från myndigheterna om hur det förhåller sig. Det är så sjukt att man inte tror att det är sant.
Robert Lindström spankulerar omkring på slänten där grannens får ibland hjälper till med gräsklippningen.
– Detta har nu pågått i flera år och alla har blivit skräckslagna och inte vågat investera. När en bonde på 82 år på senaste mötet fick veta att hans skog kommer att ödeläggas blev han alldeles blek.
För Karin Haags del har det varit ett slags berg-och-dalbane-färd mellan uppgivenhet och ilska.
– Man har förlorat det man kände från början, man är trött på alltihop. Det handlar inte bara om vattnet utan om ett helt område som är särskilt naturskönt. Och så vill man göra gruvindustri av en sådan turistbygd! En del folk nere i Gränna har inte insett hur stort det här ingreppet blir; de verkar tro att det bara blir hallelujastämning med nya kaféer och affärer.
Till det märkligaste hör, säger hon, att det är bolaget som själv får göra miljökonsekvensbeskrivningen.
– Man blir förbannad för att de har så fria händer. Fast det är väl bekvämast så, då behöver inte myndigheterna stå för kostnaderna. Det är starka krafter i görningen och man vet inte vad de har för resurser.
Ett av de vattendrag som sipprar ner från branterna och ut i Vättern är Stavabäcken. Ibland har vattnet forsat fram i stället och dragit med sig en bit av vägen. I den lilla badviken vid utloppet är fågelkvittret och suset från sjön nu det enda som hörs.
Bonden Anders Lybäck har sina djur uppe på höjden och han skakar på huvudet när han berättar att många som bor här vägrar att tro att gruvplanerna är på riktigt.
– Kan vi bo kvar? Ska vi satsa på våra hus och verksamheter och förlora pengarna när gruvan ska tjäna sina? Man blir besviken när politikerna inbillar sig att det ska bli en massa arbetstillfällen. Då skiter de i oss som redan jobbar här. Stockholm kommer kanske att ta vatten ur Vättern i framtiden, och det är vi tydligen beredda att offra för att några i Kanada ska tjäna pengar. Jordbruket har hårda miljökrav på sig. Och sen ska man smälla upp en gruva i ett naturområde! Det är pengarna. Det är kapitalismen. Det är ingen demokrati.
För Johan Elwing från Naturskyddsföreningen I Tranås är det viktigt att peka på den långsiktiga verkan av en eventuell gruvdrift vid Norra Kärr.
– Alla gruvor lakar. Det är kommande generationer och deras dricksvatten vi pratar om. Mänskligheten har aldrig haft bättre teknik för att påverka miljön än vad vi har i dag. Därför har vi också ett mycket långtgående ansvar.
Att miljöprövningen ligger allra sist i den process som kan leda fram till gruvdrift ser Elwing som en bekräftelse på att hela beslutssystemet är slutet:
– Minerallagen och regelverket kring den och samtliga myndigheter som är inkopplade – Bergsstaten, SGU och så vidare – har skapats för att det ska vara så lätt som möjligt att etablera gruvor. 1992 ändrades lagen så att utländska prospektörer släpptes in på samma villkor som svenska.
Cirkulation har sökt Tasmans svenska vd Henning Holmström för en kommentar, men han vill inte svara på några frågor. I ett mejl skriver han att »efter snart fyra år börjar det bli lite tröttsamt«. Han hänvisar till företagets hemsida, som också citeras tidigare i reportaget.
