Vardagen är vacker. Ännu skönare blir den av konstnären Friedensreich Hundertwasser rikt utsmyckade bostadshus och offentliga anläggningar. Hans sagoslott vid Osakabukten inspirerar besökare att uppskatta vardagslivets rester och att leva i harmoni med naturen.
Säger ni »arabiska nätter« på svenska, undrar mina studenter. Nej, vi säger »Tusen och en natt«, svarar jag.
De har ändå rätt. På Maishimaön i utkanten av Osaka prefektur står två sagoslott med blåskimrande torn toppade av guldkupoler. Finare skorstenar har jag aldrig sett. Byggnaderna, den ena en sopförbränningsanläggning och den andra en slamhanteringsanläggning, är designade av konstnären Friedensreich Hundertwasser och pryds av färgglada keramikkolonner. Det är just den senare, Maishima Sludge Center, som vi besöker. Vår grupp består av några studenter som studerar svenska vid Osaka universitet, deras lärare (jag) och en kendoklubb för barn.
Färgvalet är ingen slump. Skorstenarnas blå färg återger vattnet i Osakabukten och den blå himlen, medan kupolguldet står för drömmar och framtidshopp. Röda ränder på fasaderna symboliserar eldslågor som torkar slam.
I entrén hänger en bild av den skäggige konstnären Hundertwasser. Hans ord har inpräntats med guldbokstäver i en tegelvägg:
»Vi måste leva i harmoni med naturen. Vi måste ge tillbaka till naturen områden som vi människor olagligen har ockuperat, och vi måste ge drömmar tillbaka till mänskligheten. Om vi inte längtar efter en bättre och vackrare värld, kan vi inte överleva.«
När vi har begrundat dessa ord, tar oss centrets guide Takashi Tominaga till ett visningsrum. Där är det dukat med broschyrer och varsin liten påse glittrande slamgranulat. Tominaga berättar att Maishima Sludge Center via högtrycksrör tar emot slam från tolv reningsverk i Osaka stad. För att vi ska förstå den fortsatta processen låter han oss lukta och skaka på burkar med grumligt vatten för att förstå hur slam skiktas från vätska. Vi får också veta att slamkakorna förbränns vid 1 300 – 1 400 graders värme och krymper till cirka en femtondel av den ursprungliga massan för att till slut bli byggmaterial, framförallt till vägbeläggning. Allt sägs på japanska, men jag får tolkhjälp.
När Osaka stad i slutet av 1900-talet planerade att bygga om en föråldrad slamanläggning på Maishima, bad man Friedensreich Hundertwasser om hjälp. Han var redan välkänd, sedan han hade ritat om grannen, förbränningsanläggningen, till ett »äventyrsland« för besökare. Där ville Hundertwasser med sina spännande former och färger speciellt motivera unga gäster att stanna upp och sätta värde på energi.
Den japanska arkitektfirman Mitsubishi Jisho Sekkei Inc omsatte Hundertwassers skisser till ritningar, och den nya slamhanteringsanläggningen blev klar 2009. Resultatet blev ännu ett äventyrsland, som Hundertwasser dessvärre inte hann uppleva själv.
Vår guide ger järnet för att i Hundertwassers anda få oss att vara rädda om och uppskatta vardagslivets vatten, avlopp och slamrester. När han är klar med sin obligatoriska powerpointpresentation, startar han sin egen show. Dels visar han oss en hemgjord modell av hur avrinning och reningsverk fungerar. Dels får vi hälla vatten på tegelstenar som pressats ihop av slamaskan för att se hur fort det dunstar.
– Därför passar det här materialet så bra på vägarna, förklarar Tominaga.
När vi tror att föreställningen är över, börjar det riktigt roliga. »Tominaga san« riggar en kamishibai på en stol och börjar sticka in planscher i en träram. På traditionellt japanskt vis berättar han med sin pappersteater två actionsagor som han själv har hittat på och illustrerat. Bägge historierna handlar om en »brunnslockshjälte« som räddar världen från majonnäsmonster, oljemonster, såsmonster, rengöringsmedelsmonster och andra hot mot våra avloppsrör. Såväl kendoklubbens medlemmar som vi lite äldre barn blir stormförtjusta.
På en rundvandring i verket går vi i korridorerna med målningar av Hundertwasser och bilder av reningsverkens olika symboler med allt från körsbärsblommor till lönnlöv. Genom stora fönster får vi en skymt av hur slammet separeras och torkas. Som en extra bonus bjuder oss Takashi Tominaga att gå upp på taket och i stekhet sol glädjas åt solcellspaneler och en magnifik utsikt över Yodofloden och Osakabukten. På taket står ett par små vita hus med ojämna svartgrå kanter, precis som Hunderwasser skulle ha målat dem. Han gillade inte symmetri och räta vinklar.
På marken möter vi klarblå förarlösa vagnar med slamaska. Varje vagn har sin egen melodi som kommer från någon känd japansk slagdänga.
Vi tackar för den härliga visningen och konstaterar att Hundertwasser skulle ha älskat vår guide. Innan vi lämnar området går vi förbi en paviljong med ännu fler färggranna kolonner. Där står en ensam saxofonist och musicerar, precis som i en brunnspark. Takashi Tominaga avslutar:
– Han är inte anställd av oss, men det är fint att han brukar komma hit och spela.
–––
Maishima Sludge Center ligger i Osaka prefektur, Japan. Anläggningens yta är närmare 34 000 kvadratmeter. Byggnaden är 170 meter lång, 110 meter bred och 40 meter hög. Skorstenen är 140 meter hög. På anläggningen arbetar cirka 90 personer.
Slam från åtta reningsverk runt Osakabukten samt fyra verk längre in i landet tas emot genom högtrycksrör. Kapacitet: Slam smältugnar 150 ton/dag x 6 enheter. Avvattningsenheter 60 m3/h x 6 enheter.
Behandlingskapacitet 900 ton/dag av slamkakor.
