Vattnets värde går inte att fullt ut förstå eller mäta enbart i pengar, eftersom det är förutsättningen för allt liv på Jorden. Egentligen vet alla detta, men så som vi i Sverige än så länge valt att organisera vattenförvaltningen saknas helhetstänkandet i hur vattenresurserna ska kunna fördelas mellan alla dessa viktiga behovsägare, mycket eftersom vi inbillat oss att vattnet finns i gott överskott och räcker det till alla.
Nu är situationen dock annorlunda. På grund av urbanisering är befolkningen koncentrerad till några få storstadsområden. Klimatförändringarna syns framför allt i östra Sverige med minskande nederbörd och allt fler torrår. Välståndet yttrar sig som ökad konsumtion där både varor och tjänster kräver vatten för att kunna erbjudas marknaden. Julhandeln förra året var 6 procent större än 2024. Ökad konsumtion betyder ökad virtuell vattenförbrukning.
Sveriges vattenuttag tas i huvudsak från våra ytvattenresurser. Alla dessa ingår i något av Sveriges 113 huvudavrinningsområden (111 på fastlandet, 2 på Gotland), enligt SMHI:s definition. Grundvattnet kommunicerar med omgivande ytvatten.
Vid många tillfällen har åsikter formulerats om behovet att ett nytt vattenförvaltningssystem som tar fasta på hur vatten de facto rör sig i landskapet och hur mycket vatten som finns i realtid, tillgängligt för allas behov också under torrperioder. Sydvatten lyfte frågan i en rapport 2019. Livsmedelsverket uppmärksammade i sin Klimat- och sårbarhetsrapport i april 2026 torka som den mest kritiska klimatrisken inom Livsmedelsverkets ansvarsområde. Vid torka behöver fattas kloka beslut om hur vatten ska fördelas mellan behovsägarna.
Om vi samarbetar i avrinningsområdet och tar hand om nederbörden som faller under den kalla årstiden går det att få vattnet att räcka till många fler. För att förebygga problem under den varma årstiden, när det är torrare, behöver hydrologiska balanser tas fram och uppdateras för att visa vilka vattenresurser som finns i realtid. Det regn som faller inom avrinningsområdet behöver kunna tas om hand bättre och lagras i sjöar och reservoarer som ytvatten, respektive bilda mera grundvatten som kan tas ut under torrperioder. Kostnader för detta måste täckas på ett rättvist sätt av de olika behovsägarna. Troligtvis behöver särskilda avgifter tas på vattenanvändning för olika ändamål.
Regeringsformen tillåter riksdagen att stifta lagar för särskilda områden (RF, kap 8). Jag tycker att denna möjlighet bör användas för att prova hur en holistisk vattenförvaltning kan genomföras i praktiken, till att börja med i ett enskilt avrinningsområde. Ett förslag kan vara att testa en riktad lagstiftning för Kävlingeån och samla erfarenheter om hur aktiv vattenförvaltning i Sverige kan bedrivas.
Med inspiration från de holländska vattenstyrelserna (waterschap) ges ett politiskt mandat till en styrelse för att vårda vattenresurser i hela avrinningsområdet. Eftersom vi redan har giltiga vattendomar måste givetvis styrelsen respektera dessa i sitt arbete, men genom att förstå hela avrinningsområdets hydrologi kan investeringar och underhållsinsatser riktas mot platser i landskapet där nyttan är störst av vattenhållande åtgärder. Vattenbalanserna kan även användas för långsiktigt prognosarbete och för att omfördela vattenresurser vid behov. Vårt för närvarande uppsplittrade system håller inte måttet. Man ska inte se vatten som en oändlig resurs. Det behöver användas med varsamhet i gemensam förvaltning.
