Aldrig har jag längtat så till en diskbänk med kranvatten och en diskho som tömmer sig själv. Så när dricksvattnet kom tillbaks efter sju veckor föll tårar av lycka, och jag kände en stor tacksamhet för vårt VA.
Styrelsen i min bostadsrättsförening bestämde efter en medlemsomröstning att alla 85 lägenheterna behövde en rejäl renovering. Förutom stambyte och nya badrum fick el- och värmeledningar en total upprustning. En jobbig tid väntade. De flesta grannar kunde dra till annat boende under tiden. För oss som valde att vara kvar gällde — inget VA, ingen värme och ibland ingen el. I stället dricksvattenskran i trappuppgången, byggfläkt för värmen, dusch och toa i barack på gården. Jo, och en torrtoa i lägenheten för nödläge. Fin service för mig som bor på tredje våningen.
Jag lagar i regel mat hemma. Helt plötsligt blev det jättejobbigt. Koka potatis och steka kött eller fisk, inga problem när elen funkade, men sedan. Diska i handfat med uppvärmt vatten, det blev som i Danmark, ingen eftersköljning. Enkel hygien som tandborstning och handtvätt i samma balja tömdes i hink och bars ner på gården.
Så klart ångrade jag ibland beslutet att bo kvar. Hade annat alternativ. Lite stöddigt såg jag det som en sorts beredskapsövning enligt MSB:s skrift »Om krisen eller kriget kommer«. Så när entreprenören mejlade försening med sex dagar, då var det något som brast. Jag ville fly, det blev krogmat sista veckan.
Det här blev en påminnelse om hur det var i mitt föräldrahem när jag växte upp på fyrtiotalet. Trots den omoderna lägenheten var sanitetsstandarden inomhus klart bättre än den jag nu hade i knappt två månader. Värmen kom från vedspis med vattenreservoar bredvid, kokskamin och en kakelugn. I köket fanns en diskbänk med kallvattenkran och diskho. Utanför husgaveln fanns en brunn som rensades av kommungubbar med skopa. Jag började jobba på Byggnadskontoret i slutet av femtiotalet. Klart att det var intressant att kolla VA-kartan. Där syns ledningen från vårt hus gå genom Gasverket rätt ner i hamnbassägen. Helt logiskt på den tiden. Allt avlopp från Nyköpings innerstad hamnade där fram till sextiotalet då spillvattnet började tas om hand på ett bättre sätt.
För mig som jobbat med VA nästan hela mitt yrkesliv blev det en höjdare när renoveringen var klart. »Nu kan du börja spola igen«, sa VVS:aren glatt. Försiktigt öppnades kranen och vattnet rann av sig själv undan i diskhon. Tårögd av lycka och tacksamhet. Aldrig tidigare har jag känt den här lyxen som vi annars tar för given.
Så kära VA-kolleger, när ni har motigt med läckor och stopp i ledningsnätet eller driftstörningar i verken, tänk vilken fin service ni tillhandahåller dygnet runt. Vattenverket levererar ett gott och godkänt dricksvatten, avloppsreningsverket står redo att ta emot det förbrukade. Transportören VA-nätet ser till att vi abonnenter får ha det enkelt och bekvämt.
Kan inte motstå de här raderna som följt mig sedan slutet av förra århundradet; Alf Henrikssons dagsvers i Dagens Nyheter 5 juli 1993. Håll tillgodo:
Rörläggarna
Häggarna blommade, björklövet susade, ljuvlig var fåglarnas kör,
och till Hasselbergsvägen i Ängby kom en skara som lägger ner rör.
Deras grävskopa grävde perfekt och exakt, deras sprängskott i berget satt rätt,
deras plaströr och kablar kom hastigt på plats på det professionellaste sätt.
Ack, ljuvlig förvisso är häggarnas doft, och härlig är fåglarnas kör,
men tillika en fröjd till att höra och se är somligt som människor gör.
Ja, ett människoverk kan försköna en vår, när dess mening är uppenbar,
och jag såg med beundran hur klokt de gick fram och hur yrkesmedvetna de var.
