Björn Vinnerås vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, belönades med årets Avlopp och Kretsloppspris under VAK 2015 i Borås. Han är forskare i kretsloppsteknik.
Du forskar om säker återföring av växtnäring från avlopp. Vad innebär det?
– Det vi försöker göra är att sluta kretsloppet av växtnäringen från staden tillbaks till landet eftersom som det är nu så går den förlorad. Man har ett jättestort flöde av växtnäring på jordbruket, sedan går en del av det till staden och det som i dagsläget händer är att den hamnar i våra vattendrag även om man försöker minimera föroreningen så gör man inte mycket för att återföra näringen.
Vad arbetar ni konkret med just nu?
– Vi håller just nu på och tittar på kretsloppstoaletter. Vi försöker utveckla en toalett där vi torkar urinen, för det är ju urinen som innehåller den främsta delen växtnäring. Så då tittar vi väldigt noga på att utveckla tekniken med källsortering, alltså urinsortering. Sedan tar vi bort vattnet ur urinen eftersom det är det som är lite av problemet, det blir ju så utspädd växtnäring. I urin blir det sådär 0,5 procent kväve och det funkar ju för lantbruket. Men om man ska titta på det i ett större perspektiv där vi kunde få bort vattnet och kanske få upp det till 20 procent kväve istället så är det ju mycket mer attraktivt för lantbruket. Det är ett ben som vi jobbar väldigt hårt med och där vi tror att vi kommit på en lösning som gör att det går att implementera det även i en storstadsmiljö. Vi kan få ut ett torrt pulver från urinfraktionen.
– En annan del är att vi tittar på det här med hygieniseringsteknik när det gäller just säker växtnäring. Sluter vi kretsloppet för växtnäring så vill vi sluta kretsloppet så tajt som möjligt. För varje behandlingsprocess man har så har man förlust av växtnäring på det ena eller andra sättet. Även vid lagring har du ju ammoniakemmulsion ifrån och förlorar en del kväve.
– Därför jobbar vi nu med ammoniakhygienisering och där har vi flera olika tillämpningar. En del är att vi fortsätter samarbetet med Peepoo, engångstoaletten för utvecklingsländer. Sedan så jobbar vi tillsammans med flera kommuner. Det är främst Uddevalla, Örebro och Strängnäs, det som ni skrev i Cirkulations marsnummer, där är Västervik också med på ett hörn. Där är tanken att om vi kan göra ett billigt och enkelt kretslopp med slutna tankar där vi redan samlar in toalettfraktionen som är den som innehåller växtnäringen så kan vi sluta kretsloppet i det system som redan finns.
– Den sista delen är där vi försöker producera proteiner från avfalls- och avloppsfraktioner. Där har vi två olika system. Det ena, som vi jobbar främst med för Sveriges del, är där vi behandlar avfall men även avloppslam och källsorterade latrin/fekaliefraktioner. De behandlar vi med fluglarver. Fluglarverna äter upp materialet och bygger upp sin egen biomassa. Innan de förpuppas så samlar vi in larverna som då innehåller cirka 40 procent proteiner och 30 procent fett och det passar utmärkt som djurfoder faktiskt. Så då tar vi en genväg i kretsloppet och hoppar över fältet och återför växtnäringen direkt i form av foder.
Hur upplever du att intresset är från VA-branschen?
– När det gäller ammoniakhygienisering så finns det intresse från flera kommuner just för att behandla slammet eftersom alla räknar med att kommer ett hygieniseringskrav. De alternativ med värmebehandling som finns är ganska dyra. Ammoniakhygienisering där man blandar in urea i slammet fungerar väldigt bra, har vi sett i försök.
