Miljömuddring med hjälp av dykare, sugar, kemfällning och geotextiltuber har genomförts framgångsrikt vid Ribersborgs kallbadhus i Malmö. Tekniken går lätt att överföra till tömning av förorenade dagvattendammar.
Miljömuddring med hjälp av dykare, sugar, kemfällning och geotextiltuber har genomförts framgångsrikt vid Ribersborgs kallbadhus i Malmö. Tekniken går lätt att överföra till tömning av förorenade dagvattendammar.
En del vattenmiljöprojekt kräver mer eftertänksamhet än andra. När sediment skulle muddras under kallbadhuset vid Ribersborgsstranden i Malmö kom frågor om miljöeffekter och teknik snabbt upp, men också frågan om vem som äger havsbotten?
När dykarna går ned i bassängområdet i kallbadhuset så är det som en mjuk vall av sediment framför dem, på sina ställen upp till en meter hög. Med sig har de de långa grova slangarna och suger väldigt försiktigt upp sedimenten utan att röra upp de föroreningarna som finns och utan att gå ned i havsbotten. Bara slam sugs. Området har inte muddrats sedan 1990-talet.
– Vi hoppas att kunna göra så rent att vi sedan bara behöver underhållsrensa kanske vart femte år eller liknande, säger Ted Lindsjö vid Malmö Stadsfastigheter.
– Då kommer det också att vara mycket lättare och gå mycket snabbare, fyller entreprenören Jonas Lassen vid Lassen Construction i.
Tekniken som Lassen Construction använder är utformad tillsammans med Kemira.
Sediment kan ha olika egenskaper. I det här fallet suger man in slam med cirka tre procents TS-halt. Slammet pumpas från dykarna in några hundra meter till stranden till en stor tub av geotextilduk. Efterhand i slangarna tillsätts vattenreningskemikalier, järnklorid och polymer. Det är viktigt att få en kemikalieblandning som är anpassad till det aktuella sedimentet. I geotuben avvattnas sedimentet, renat vatten rinner ur tubens porer (0,2 – 1 µm) och kan pumpas tillbaka till havet. Fångat i tuben är ett avvattnat slam med över 40 procents TS-halt tillsammans med föroreningar.
– Det är en teknik som är väl etablerad utomlands, säger Per Fremark, tidigare på Kemira men numera VD för ett kommunalt VA-bolag i några andra kommuner i södra Sverige, SBVT. Per tycker att tekniken är väldigt intressant att sprida.
– Kemira har jobbat med det här konceptet utomlands i mängder med projekt med förorenade muddermassor, till exempel kraftverksdammar, hamnar, kanaler och biodammar, berättar Per Fremark.
Från början var det dock inte alls självklart vilken metod som skulle användas vid Ribersborg, eller ens vem som skulle ha ansvaret. Det började med att badarna i kallbadhuset började klaga på att de började få gegga mellan tårna. Otrevlig gyttja och sörja rördes upp vid badandet. Sediment hade byggts upp i stora mängder bakom kallbadhusets vågbrytare, i och omkring de angränsande havsbadbassängerna.
Kallbadhuset uppfördes ursprungligen runt sekelskiftet 1900 och står på träpålar en bra bit ut från stranden vid Ribersborg. Badet har en herr- och en damavdelning och används för nakenbad året runt. Fastigheten förvaltas av kommunala Malmö Stadsfastigheter.
– Det blev en diskussion om vem som ska betala; Vem äger havsbotten?, berättar Ted Lindsjö.
Vare sig länsstyrelse eller andra myndigheter ville riktigt kännas vid att ansvaret var deras. Till slutet hamnade bollen hos fastighetsförvaltaren.
– Det var en nyhet för mig att vi också förvaltar delar av Öresund, skojar Ted Lindsjö.
Efter upphandlingen fick Lassen Construction uppdraget att utföra muddringen med geotube-tekniken. I sedimenten finns bland annat tungmetaller och skadliga organiska föreningar som man inte ville sprida ut i vattnet.
I våras gjordes ett första försök men det fick avbrytas på grund av dåligt väder. Då hade man placerat geotuben ute på en pråm i vattnet. När arbetet drogs igång igen i december byggdes reningsdelen på land istället.
– Vi pumpar sediment och vatten cirka 350 meter. Det är ganska svårt med en så lång pumpsträcka eftersom Kallbadhuset ligger så långt ut i vattnet, berättar Jonas Lassen som fått byta pumpar till en större skärande variant. Ett problem med de mindre pumpar som de började jobbet med var att stora mängder persikokärnor fastnade i pumpen, ett lokalt badhusproblem vad det verkar. Med nya skärande pumpar med 65 mm genomsläpp löste sig problemen. Det gäller också att balansera pumpningen och kemfällningen, då reningsprocessen pågår i slangarna.
Det tungmetallförorenade slam som blir kvar tas omhand av avfallsbolaget Sysav.
Det cirka 2 800 kvadratmeter stora området tar cirka tre veckor att klara av med ett dykarlag som arbetar i skift. Cirka 200 ton TS slam tas omhand.
– Tekniken har fungerat jättebra. Det är bara detta med att anpassa pumparna till sträckan och materialet som vi fått ändra efterhand, säger Jonas Lassen.
Kostnaden är cirka fyra miljoner kronor, då är även den första etappen från i våras inräknad.
– Får vi det riktigt rent och sedan kan underhålla bra så blir det inte alls dyrt. Nästa gång kommer det bara att vara tång vi tar hand om och inget förmultnat material, säger Ted Lindsjö som är tveksam till om hela området under pålverket och runt vågbrytare någonsin blivit muddrat överhuvudtaget.
Intresset för projektet från kommuner runt om i Skåne har varit stort. Kanske inte i första hand för att rensa havsbotten utan för att överföra tekniken till dagvattendammar.
Jonas Andersson är VD för konsultbolaget WRS, specialiserade på bland annat dagvattenhantering i dammar.
– Den här metoden kommer att kunna användas i många fall, säger Jonas Andersson till Cirkulation.
WRS har utvärderat flera metoder för rensning av dagvattendammar och har bland annat tittat på metoden med rening i geotextil-tuber, en teknik som de kallar halvpassiv avvattning.
– Metoden är känd från utlandet. När vi utvärderat olika metoder så har vi sett att det mest kostnadseffektiva man kan göra är om det finns en yta att lägga massorna vid sidan av dammen för en helt passiv avvattning, men det är inte alltid möjligt, säger Jonas Andersson.
Om sedimenterat material ska grävas ur med grävskopa och läggas upp för passiv avvattning krävs det att flera förutsättningar uppfylls. Ytan måste finnas och det måste säkerställas att oönskade ämnen inte läcker ut åt fel håll. Det är också viktigt att dammen är konstruerad, för att undvika att uppslammat sediment spolas ut ur dammen.
– Den här typen av halvpassiv lösning med geotextiltuber ser vi som ett intressant alternativ när man inte har en lämplig yta intill, kommenterar Jonas Andersson.
VA-branschen står inför ett sedimentberg nu när landets cirka 3 000 dagvattendammar åldras och måste börja underhållas mer intensivt. Mycket av det slam som blir kvar kommer att behöva deponeras då det kan innehålla en hel del oönskade ämnen.
