Stockholmarnas historiska avloppsutsläpp påverkar inte längre vattenkvaliteten i innerskärgården, det konstaterar forskare vid Stockholms universitet. Den fosfor som släppts ut under framförallt 1900-talet läcker inte längre tillbaka till vattenmiljön.
Betydande mängder övergödande ämnen, framför allt fosfor, ansamlades under 1900-talet på havsbottnarna i stadens närhet. Därifrån har fosforn kontinuerligt läckt tillbaka till vattnet, och bidragit till övergödning, algblomningar och syrebrist i Stockholms skärgård. Ny forskning från Stockholms universitet visar att dessa fosforlager nu är borta – djupt begravda eller transporterade ut till havs.
Vattenkvaliteten i Stockholm har påverkats av de boende under flera hundra år men problemen blev akuta när vattenklosetter infördes i större skala under tidigt 1900-tal. I Stockholm började en avloppsrening byggas ut redan på 1930-talet men den var långt ifrån tillräcklig. Att näringsämnena i avloppsutsläppen orsakade övergödning i skärgården, med algblomningar som gjorde vattnet grumligt och svår syrebrist i bottenvattnet insåg man på 1950-talet. I början av 1970-talet infördes fosforrening på alla stadens reningsverk och vattenkvaliteten förbättrades.
– På bottnarna fanns dock en hel del fosfor kvar som fortsatte att läcka till vattnet. Sådana gamla synder, ofta kallad internbelastning, har orsakat många diskussioner i havsmiljösverige. Det är svårt att beräkna hur stor effekt sådana gamla fosforlager har, och det finns många olika åsikter om hur man lämpligast åtgärdar dem., berättar Jakob Walve, som forskar i marinekologi vid Stockholms universitet i ett pressmeddelande.
Jakob Walve och hans kollegor har därför gjort en omfattande studie av hur fosfor flödat genom Stockholms skärgård ända sedan 1960-talet.
– Vi har använt ett omfattande underlag av mätdata insamlat på olika håll under lång tid. Därmed har vi noggrant kunnat beskriva och förstå vad som hänt.
Forskningen är ett resultat av Stockholms universitets långsiktiga samverkan med Svealands kustvattenvårdsförbund, där de flesta vattenvårdande organisationer i regionen ingår. Centralt för denna analys har varit en grundlig utvärdering av miljödata, främst från de stora reningsverken som drivs av Stockholm Vatten och Avfall och Käppalaförbundet.
– Vi kan nu konstatera att, undantaget instängda områden som Brunnsviken, de gamla lagren av fosfor på bottnarna i stadens närhet inte längre påverkar vattnets kvalitet. All den gamla fosforn har antingen följt med strömmarna ut till havs eller blivit begravd under nya lager av bottenmaterial. Dessa gamla synder är inte längre en bidragande källa till övergödningen i innerskärgården, säger Jakob Walve.
Det är resultat av stor betydelse för åtgärdsarbetet som just nu pågår i alla kommuner som gränsar till Stockholms innerskärgård. Alla vatten måste ha god status enligt EU:s vattendirektiv och arbetet med att förbättra kvaliteten i de många vattenområdena är intensivt.
– Det här är viktig kunskap. Staden funderar mycket över vilka insatser som är av störst betydelse i detta område där över 2 miljoner människor möter havet. Nu visar forskningen tydligt att vi inte kan hoppas på att det blir bättre av sig själv. Därmed måste vi fokusera på att på alla tillgängliga sätt minska tillförseln av fosfor från land, säger Ulf Mohlander på miljöförvaltningen i Stockholms stad.
– Det är viktigt att komma ihåg att fosforn har ett årligt kretslopp, avslutar Jakob Walve. Det hamnar alltid en mängd fosfor på bottnarna när den viktiga vårblomningen är över. Den fosforn kommer tillbaka till ytvattnet igen när stormarna blandar om. Att fosforhalterna ökar på hösten behöver därför inte nödvändigtvis betyda att det finns gamla lager av fosfor i området. Det kan lika gärna vara en del av det naturliga kretsloppet. (EW)
