Det har gått sex år sedan jordbävningen, flodvågen och härdsmältorna satte japanska Fukushima på samma karta som Tjernobyl och Harrisburg. Att beskriva situationen som »under kontroll« är en sanning med modifikation, men de japanska myndigheterna liksom det ansvariga kraftbolaget Tepco gör sitt bästa för att utstråla handlingskraft och optimism. Vatten- och miljöfrågorna är långt ifrån lösta. En ismur i marken ska hindra kontaminerat grundvatten. Stora mängder vatten ska också renas från radioaktiva ämnen.
Tron på kärnkraften är djupt rotad hos de styrande i Japan, samtidigt som den stöttas av en synnerligen stark industrilobby.
»Vårt mål är att få igång kärnkraften igen, ju snabbare desto bättre«, har Japans premiärminister Shinzo Abe upprepat gång på gång de senaste åren.
Bland den japanska allmänheten är dock tongångarna annorlunda, i synnerhet bland dem som drabbades personligen av haveriet och tvingades fly hals över huvud från sina bostäder när cesium och strontium la sig som en osynlig, dödlig slöja över området runt det havererade kärnkraftverket Fukushima Dai-Ichi.
– Titta här, mätaren slår nästan i botten, säger 63-årige Toshiharu Tochikubo och pekar på sin dosimeter. Vi har stannat till vid en övergiven lekpark i hans hemby Naraha. Sandlådan är igenvuxen och gungornas kedjor har börjat rosta. På en åker strax intill har bökande vildsvin plöjt upp långa fåror i jakt på mat.
Av den radioaktiva jodisotopen Jod 131 finns inget kvar så här drygt sex år efter olyckan, halveringstiden är bara åtta dagar, men Cesiumisotoperna 134 och 137 – den senare med en halveringstid på drygt 30 år – har visat sig svårare att bli av med.
Inte för att man inte har försökt. Tokyo Electric Power Co, Tepco, har närmare 20 000 man på plats i evakueringszonen, som grovt räknat sträcker sig i halvmåneformad radie på 20 kilometer runt kraftverket. De jobbar i skift med att skrubba byggnader och schakta undan jordmassor – de översta fem centimetrarna av jordlagret skrapas bort och fylls i stora säckar som lagras i hundratusental på åkrar och fält.
Tochikubo drev fram till olyckan en språkskola i Naraha. Vi har träffats varje år sedan dess och jag har kunnat följa hans vedermödor. Från det hastiga uppbrottet till det gradvisa återvändandet. I höstas bestämde myndigheterna att strålningsnivåerna i Naraha var tillräckligt låga för att folk skulle kunna återvända och bo där permanent igen. Problemet är bara att nästan ingen har nappat. Efter fem år i exil har de flesta byborna skapat sig nya liv på annan ort och misstron mot de styrande och kraftbolaget Tepco sitter djupt efter skönmålningar och rena osanningar de senaste åren.
– Jag skulle gärna bo här igen, det är min hemby, men hur jag ska kunna lite på att det är säkert? De offentliga mätinstrumenten visar ett resultat och min dosimeter visar ett mycket högre bara jag flyttar mig några meter, säger herr Tochikubo.
Han tar ett par steg ut i terrängen och strålningsmätaren börjar genast pipa ilsket om nivån är oroväckande hög.
Till dags dato är det mindre än en tiondel av invånarna i Naraha som valt att flytta tillbaka och inte en enda av barnfamiljerna.
– Jag förstår dem. Hade mina barn varit små så hade inte jag heller flyttat tillbaka. Min och min frus plan är att komma hit någon helg ibland och då tar vi med oss flaskvatten att dricka, säger han.
I stadsdelen Uchisaiwaicho i Tokyo, nästan granne med kejsarpalatset, ligger Tepcos huvudkontor. Ett gräddvitt höghus där informationsavdelningen har avsatt nära två timmar för att informera Cirkulation om situationen i Fukushima, vad som görs och vad som kommer att göras i framtiden. Tidsplanen sträcker sig över flera decennier, någon quick fix à la Tjernobyl med en betongsarkofag är inte aktuell i Fukushima.
– Vår plan är att plocka isär reaktorerna och ta hand om de skadade bränslehärdarna, men för att klara det kommer vi att behöva förlita oss på teknik som ännu inte finns, sade Tepcos högste saneringsansvarige Naohiro Masuda nyligen.
Informationsavdelningen viker inte en tum från den officiella linjen. Alla frågor besvaras, vet man inte svaret ber man att få återkomma senare.
Jag har många frågor. Det har gått mer än sex år sedan den 14 meter höga flodvågen vällde in och dränkte kärnkraftverket. Ändå tycks Tepco famla efter svar på de mest grundläggande frågorna – hur ser det ut inne i reaktorerna? Var befinner sig de tre skadade bränslehärdarna rent fysiskt? Hur kan 600 ton högaktivt kärnbränsle blandat med bråte från reaktorinneslutningarna bara försvinna? Är detta Kinasyndromet på riktigt – alltså teorin som las fram i den amerikanska filmen med samma namn som kom 1979 – att en härdsmälta i ett amerikanskt kärnkraftverk skulle kunna bränna sig igenom Jorden och dyka upp i Kina.
– Mycket tyder på att en av smältorna gått igenom inneslutningen, men exakt var den är har vi inte kunna fastställa, säger Tepcos talesman Sada Kanno.
På grund av den extremt höga strålningen har de undersökningsrobotar som hittills skickats in slutat fungera innan de nått fram till de viktigaste områdena.
Den bästa (läs: enda) överblicken man kunnat få hittills har åstadkommits med hjälp av så kallad muon scanning – en metod som påminner om röntgen med den skillnaden att man istället för röntgenstrålning använder sig av muoner – kosmiska elementarpartiklar som bombarderar Jorden och kan tränga igenom i stort sett all materia. Genom att kartlägga hur muonerna rör sig igenom reaktorinneslutningarna går det att skissa fram en mycket grovkornig och odetaljerad bild av hur det ser ut därinne. Metoden har tidigare använts när arkeologer letat efter dolda rum inne i Egyptens pyramider.
Tepco har lärt sig en dyrköpt läxa då man initialt försökte mörka om olyckans omfattning. Det tog två månader innan företagets högsta ledning officiellt bekräftade det som man uppenbarligen visste redan några dagar efter det att olyckan inträffat – nämligen att bränslehärdarna börjat smälta så snart kylningen slutade fungera och att man nu hade tre härdsmältor att hantera.
Ur folkhälsosynpunkt hade det sannolikt inte spelat någon större roll om Tepco gått ut tidigare med informationen om de pågående härdsmältorna, men för företagets rykte och tilltro hos den japanska allmänheten var mörkandet katastrofalt.
Nu hade folket inte bara massiva radioaktiva utsläpp att förhålla sig till, man nekades dessutom korrekt information från det företag som orsakat utsläppen.
– Det här är en olycka som kunde ha undvikits, ett haveri som orsakats av människan, dundrade Kiyoshi Kurokawa som ledde den statliga kommission som gjorde den första utredningen av Fukushima.
Så varför är det då så viktigt att veta exakt var härdsmältorna befinner sig? Räcker det inte med att konstatera att hela området är kontaminerat och därmed obeboeligt under tusentals år framöver? När det nu är så svårt att få folk att flytta tillbaka till närliggande områden som sanerats och skrubbats. Ingen vettig människa lär hur som helst vilja tillbringa någon längre tid i Fukushimaverkets skugga.
Det finns flera skäl till Tepcos och den japanska regeringens beslutsamhet.
Det första är att man vill fortsätta använda kärnkraft. Energifattiga Japan har sedan tidigt 1960-tal gått »all-in« på kärnkraft och har ambitiösa planer på att så småningom få till en inhemsk bränslecykel som upparbetar och tillverkar eget kärnbränsle. Efter Fukushima stängdes samtliga 50 reaktorer ned för översyn och det är bara ett fåtal som fått klartecken att köra igång igen. Japan är återigen i händerna på mer eller mindre opålitliga oljestater – en situation som regeringen och kraftindustrin inte alls är bekväm med.
Det andra är att regeringen, om den ska kunna ta Japan bort från oljeberoendet, måste bevisa för den egna befolkningen, och omvärlden, att det går att hantera ett kärnkraftshaveri på ett hyfsat säkert sätt.
Det tredje skälet är en fråga av mer praktisk natur och har att göra med reningen av spillvatten från de skadade reaktorerna. Varje dag tränger grundvatten in i källarvåningarna på de skadade reaktorbyggnaderna. Vattnet för med sig radioaktiva ämnen ut och i värsta fall sprids cesium, strontium, plutonium och andra ytterst ohälsosamma partiklar i den omgivande miljön, inklusive havsviken utanför verket och, i en förlängning, hela Stilla havet. Går det att stänga av vattenflödet eller åtminstone leda om vattnet förbi de svårast förorenade partierna av kraftverksområdet skulle mycket vara vunnet.
Det faktum att grundvatten trängde in i byggnaderna och förde med sig skadliga ämnen ut blev uppenbart ganska snart efter olyckan. Trots att man lyckats kyla ned de skadade reaktorerna fortsatte radioaktiviteten att stiga i havsviken utanför verket. Den tillfälliga lösningen blev att pumpa upp det kontaminerade vattnet och lagra det i provisoriska cisterner som uppfördes var helst det fanns ett stycke ledig mark. Men med ett tillflöde på 400 kubikmeter vatten per dygn stod det klart att den tillgängliga marken snart skulle vara slut. Cisternerna var dessutom hastigt hopfogade och flera hade redan börjat läcka. Tepcos egna mätningar visade att flera av cisternerna sannolikt skulle kollapsa om det kom en ny, kraftig jordbävning.
Det behövdes en mer hållbar lösning på problemet, kosta vad det kosta ville. Olika metoder lades fram och Tepcos ledning tillsammans med forskare och företrädare för regeringen bestämde sig för en metod som bland annat används inom gruvindustrin och vid tunnelbyggen, nämligen att frysa marken och på det sättet skapa en underjordisk mur av jord och is. Beslut togs 2012 om att bygga en 1,5 kilometer lång ismur som löpte runt reaktorerna på ett djup ned till 30 meter. För att frysa marken använde man sig av långa rör som borrades ned i marken och därefter fylldes med kylmedium.
Billigt blev det inte – hela kalaset gick loss på motsvarande tre miljarder svenska kronor – men i februari 2016 var rören på plats och nedfrysningen av marken kunde påbörjas några månader senare. På hösten samma år, efter det att processen komplicerats av den varmaste sommaren i mannaminne togs muren officiellt i bruk. Dess effektivitet blev dock ganska snart ifrågasatt eftersom det visade sig att grundvatten fortsatte att läcka in. Visserligen »bara« 130 kubikmeter per dygn – alltså en tredjedel jämfört med tidigare – men det kostsamma projektet kunde knappast sägas ha levt upp till Tepcos förväntningar och hela projektet har fått skarp kritik från den japanska kärnkraftinspektionen NRA.
– Vi är medvetna om att vatten fortsätter att läcka in, men då vi inte vet exakt hur det går till kan vi inte ge någon prognos för när läckorna kan vara åtgärdade, säger Tepcos talesman Sada Kanno.
I nuläget, mars 2017, läggs allt mer fokus på att öka pumpkapaciteten och då är man tillbaka på problemet med att lagra stora, potentiellt hälsovådliga, vattenmängder.
Det som kan sägas vara positivt är att Tepco med hjälp underleverantörer, bland dem franskägda Veolia, förfinat tekniken för att rena det uppsamlade vattnet från radioaktiva ämnen.
I korthet går processen till så här: det uppsamlade vattnet går först igenom två filter, Kurion respektive Sarry. Med hjälp av zeolit, som är ett aluminiumsilikat, binds cesium och strontium och restprodukten lagras i fast form i särskilda metallcontainers.
I nuläget lagras dessa containers på kraftverkets område, men tanken är att de så småningom ska transporteras till ett mellanlager för kärnavfall. Till dags dato uppgår volymen av dessa containers till omkring 11 000 kubikmeter, eller tillräckligt för att fylla 30 stycken 25-metersbassänger.
Kritiker varnar för riskerna med att lagra avfallet på kraftverkets område. En ny jordbävning och tsunami skulle kunna medföra att avfallet återigen läcker ut i omgivningarna.
Kruxet är att Tepco inte tycks ha mycket val. Frågan om mellan- och slutförvar av kärnavfall är minst lika infekterad i Japan som den är i Sverige och i nuläget är det ingen plats i Japan som sagt sig vara villig att ta emot avfallet.
Efter att vattnet gått igenom de två första filtrena går det vidare till ett tredje filtersystem med namnet ALPS (Advanced Liquid Processing System). Systemet använder omvänd osmos, jonbytarfilter, aktivt kol, syntetiska mineraler och klarar enligt Tepco att filtrera återstoden av cesium och strontium samt ytterligare 60 radioaktiva nukleider, bland dem plutonium 239 med en halveringstid på 24 000 år.
Ett ämne som varken ALPS eller något av de övriga reningssystemen dock klarar att ta hand om är tritium, också känt som tretungt väte. En radioaktiv väteisoptop med en halveringstid på drygt 12 år. Isotopen beter sig som en vanlig väteatom och bildar vattenmolkyler tillsammans med syre. Därmed uppstår problemet att filtrera vatten från vatten. Svårigheterna att avskilja tritium har lett till het debatt i Japan och i nuläget har Tepco inget annat val än att fortsätta lagra det spillvatten som innehåller tritium.
Huruvida tritium är hälsovådligt är omtvistat. Typen av strålning isotopen ger ifrån sig vid sönderfall är så kallad betastrålning som har relativt kort räckvidd i luft, 10 meter, och ungefär 1 centimeter inne i kroppen. Betastrålning i sig är cancerframkallande, men de mängder det rör sig om i fallet Fukushima är, enligt proponenterna, så små att de knappt skulle vara mätbara om de släpptes ut i havet.
– Vi förhandlar med myndigheterna och berörda parter, bland dem fiskekooperativ, om hur vi ska göra med tritium i framtiden, säger Tepco talesperson Yukako Handa diplomatiskt.
En av dem som tycker att debatten är överdriven är professorn i kärnkemi vid Chalmers, Christian Ekberg.
– Tritium är ett radioaktivt ämne och är det någonting vi är bra på att mäta så är det just radioaktivitet. Men nivåerna är så låga att jag har svårt att se att det skulle medföra några hälsorisker om man släppte ut det i havet. Man kan göra jämförelsen med den naturliga bakgrundstrålningen där Göteborg ligger åtta gånger högre än Stockholm, men ingen skulle ju därmed säga att det är åtta gånger farligare att bo i Göteborg,« säger Ekberg.
Till de som motsätter sig storskaliga utsläpp hör Ekbergs Chalmerskollega Tomas Kåberger, professor i fysisk resursteori och även ordförande i Japan Renewable Energy Foundation – en privat stiftelse som bildades av den japanska miljardären och entreprenören Masayoshi Son efter katastrofen i Fukushima.
– Man vet inte hur tritium rör sig i Stilla Havets ekosystem och det råder en betydande osäkerhet kring hur mycket cancer som en liten dos på ett stort antal individer orsakar, säger Kåberger.
