Det behövs bättre reningsteknik för vattenlösliga föroreningar. Det är en av slutsatserna i en ny avhandling vid Umeå universitet.
Effekter av utsläpp av organiska föroreningar från små avlopp är relativt okänt. Kristin Blum forskning visar hur organiska föroreningar kan avskiljas i små avlopp och om föroreningarna ger någon miljöpåverkan. Dessutom har hon studerat hur befintliga små avloppsanläggningar skulle kunna förses med biokolfilter för att förbättra reningsgraden.
I sitt avhandlingsarbete har Kristin Blum använt avancerad kemisk analys för riktad mätning av välkända miljögifter och förutsättningslös screening på jakt efter nya, okända föroreningar.
Avhandlingen är baserad på fyra studier där den första jämför rening i stora verk med markbäddar. Avskiljningen av föroreningar visade sig generellt vara lika bra eller bättre i markbäddar, men den varierar kraftigt mellan anläggningar och mellan kemikalier. Vattenlösliga föroreningar avlägsnades generellt sämre i både markbäddar och konventionella anläggningar.
Andra och tredje studien genomfördes i Fyrisåns avrinningsområde nära Uppsala där vatten och andra matriser provtogs i områden påverkade av små avlopp eller nedströms stora kommunala reningsverk.
– Flera av de föroreningar som den första studien identifierat som svåra att avskilja, visade sig också vara långlivade, lättrörliga och biotillgängliga. Jag påträffade dem exempelvis i fisk. Dessa kemikalier återfanns också långt från källan och nådde Mälaren som är en av Stockholms och Sveriges viktigaste ytvattentäkter, säger Kristin Blum i ett pressmeddelande.
Utsläppt mängd föroreningar per person och år visade sig vara högre under sommar och höst för vatten påverkade av stora reningsverk jämfört med vatten påverkade av små avlopp. Utsläppen från små avlopp sker längre bort från provtagningsplatserna än utsläppen från stora reningsverk vilket ökar betydelsen av biologisk nedbrytning, UV-nedbrytning samt inbindning till partiklar. En uppskattning av de studerade föroreningarnas ekotoxikologiska risker indikerade lika eller högre risker i områden påverkade av stora reningsverk jämfört med områden påverkade av små avlopp.
De tre första studierna visade på ett behov av förbättrad reningsteknik för vattenlösliga föroreningar vilket var i fokus i den sista studien. I den undersökte Kristin Blum hur utsläpp från markbäddar kan minskas med hjälp av biokolfilter.
– Resultaten pekar på att en biokol-sandblandning i markbädden ökar avskiljningen av föroreningar jämfört med enbart sand, avslutar Kristina Blum.
Kristina Blum försvarar sina resultat vid Umeå universitet fredagen den 23 februari. (EW)
Läs mer:
