Qanaterna finns inte bara i öknen. I Italien har systemet använts av araber, etrusker, romare och på medeltiden och många av kanalerna fungerar än i dag. De ger vatten både åt jordbruk och fontäner och kan visa sig vara oumbärliga i framtiden.
Staden Tuscania har sitt ursprung i etruskernas tid. I dag är det en liten stad, men omgivningarna döljer ett nät av det antika folkets mest välbevarade qanater och på etruskernas tid var området säkerligen välbefolkat.
Lorenzo Caponetti har en »agriturism« strax utanför Tuscania, Bo-på-lantgård skulle vi kalla turistformen i Sverige. Han ägnar stor del av sin tid åt att studera etruskernas snillrika system för att samla upp regnvattnet. På hans egendom finns flera kanaler, och några av dem används än i dag för bevattning.
– Det finns flera bönder som använder sig av etruskernas vattensystem, berättar han medan vi går genom skogen för att titta på en av kanalerna.
– Ett av problemen när vi studerar de här qanaterna är just att vi inte vet exakt hur de såg ut för närmare tretusen år sedan, eftersom de alltid har använts av lokalbefolkningen. De har naturligtvis gjort egna ingrepp som kan ha ändrat de ursprungliga kanalerna rejält.
Många använder än i dag »sina« qanater för att bevattna grönsaksland, där allt växer på ett sätt som inte är vanligt i heta Italien. Troligen har även odlingsterrasserna, som fortfarande är intakta och där en del qanater rinner ut, etruskiskt ursprung.
En qanat består av en tunnel som är tillräckligt stor för att en person ska kunna arbeta i den, och en smal kanal där vattnet rinner fram. Etruskernas qanater är i genomsnitt en och en halv meter höga och en halv meter breda. De kan vara allt från ett tiotal meter till några kilometer långa.
De har en eller flera horisontella kanaler och vertikala luftschakt. Exakt hur de utformas beror på var de grävs ut och hur mycket vatten de ska transportera. Eller om de ska fånga upp vatten eller transportera det till ett annat ställe.
I Orvieto finns till exempel ett kanalsystem under de gamla gatorna, som fångar upp regnvatten och tar det till brunnarna i de olika husen. Det är ett system som forskarna tror att även etruskerna använde sig av.
– Flera av kanalerna har troligen mer än en funktion, förklarar Lorenzo.
Ingen vet exakt när dessa qanater byggdes. Forskarna pratar om mellan 800 och 500 f Kr.
I Tarquinia på kusten några mil norr om Rom, är den geologiska situationen helt annorlunda mot Tuscania. Här finns ingen tuff, utan lerjord, med lager av sand och grus. Även här har forskarna hittat qanat som byggts av etruskerna.
Det finns flera andra exempel på qanat som grävts ut i lerjord. Detta visar att det inte alls behövs vulkaniska, porösa bergarter för att filtrera och fånga upp vattnet. Det som är bra med tuffen är att den är lätt att gräva ut och att den släpper igenom en tredjedel av allt regnvatten.
– De här systemen gör det möjligt att alltid ha vatten till jordbruket genom att de reglerar tillförseln och avrinningen, konstaterar Lorenzo Caponetti.
Det är troligt att de underjordiska kanalerna la grunden till Roms vattensystem. En av de äldsta akvedukterna, Appia, går till exempel sexton kilometer under jord. Vi vet i dag att romarna övertog mycket av etruskernas kunskaper och strukturer.
När Rom skulle bli huvudstad för närmare tvåtusen år senare, i slutet av 1800-talet, behövdes det byggas ministerier och andra myndighetsbyggnader. Ingenjörerna hittade då ett omfattande system av underjordiska kanaler. Experterna började diskutera vad de använts till. Några hävdade att de använts för att fånga och transportera vatten, andra att de skulle föra bort vattnet från träskområdena runt staden. Enligt dagens experter hade båda parter rätt, eftersom båda typerna av kanaler finns under Roms gator.
Underjordiska kanaler görs inte bara för att få dricksvatten. Det finns kanaler som byggts för att reglera vattennivån i sjöar, för att dränera mark som är alltför vattenrik och för att göra vattenförråd.
– Helt klart är att vi kan förstå etruskernas samhälle bättre om vi lär oss att förstå deras qanater bättre. Och då kan vi också lära oss nytt om gamla tekniker som kommer att vara nödvändiga att plocka fram igen de närmaste årtiondena, säger Lorenzo Caponetti övertygat.
Qanater finns inte bara i närheten av Tuscania. De mest kända i Italien finns på Sicilien och i Apulien, på »klacken«. Och sedan har vi ett av de mest fascinerande och minst kända qanaterna: de i medeltida Siena.
Sienas medeltida torg Piazza del Campo är varje dag fullt av turister. De stannar till vid Fonte Gaia, och beundrar fontänen som Jacopo della Quercia dekorerade på 1400-talet. Vad turisterna inte vet är att vattnet som rinner framför dem kommer från medeltida kanaler under staden, exakt på samma sätt som när Jacopo precis gjort klart sitt konstverk. Det är inte ens alla som bor i Siena som vet att staden har sina alldeles egna qanater, som här kallas »bottini«.
Den allra senaste forskningen tyder på att »bottini« har etruskiskt ursprung. Helt säkert är att de första »modernare« kanalerna började huggas ut för över sextonhundra år sedan. Antagligen har nyare kanaler byggts på de gamla, för att försäkra Siena dricksvatten även under långa belägringar. Lutningen är nästan konstant en promille både i de nyare och de äldre delarna.
Vattnet kommer från källor och regnvatten på kullarna runt Siena. Totalt finns 25 kilometer tunnlar, som än i dag är fullt fungerande och tar med vatten till flera av stadens fontäner. I tunnlarna rinner vattnet i en smal kanal. Den gör emellanåt kurvor, för att vattnet inte ska rinna för fort. Det finns bassänger där vattnet lagrades under regnmånaderna, och flera mindre kanaler som rinner iväg till olika användare.
Kommunens tekniska kontor tar hand om underhållet i dag och ser till att vattnet fortsätter att rinna. De måste skrapa bort kalkavlagringar och kontrollera att inget oförutsett händer, som till exempel mindre ras.
Medan bottini i Siena alltid varit offentligt ägda, och alltså inte är svåra att hitta och studera, är det betydligt svårare när det handlar om etruskernas qanat ute på fältet. Många av dem används än i dag, men ingen vet exakt hur många de är och var. Människorna som äger marken är misstänksamma mot myndigheter, och berättar inte gärna om hur de får vatten från underjordiska kanaler.
– De är rädda för att det så småningom ska mynna ut i nya skatter eller begränsningar i användningen, eftersom kanalerna blir fornminnesmärkta, förklarar Lorenzo Caponetti.
När Pietro Laureano forskade på qanaterna runt Tuscania som en del i ett EU-projekt som hette »Foggara«, hittades det 74 qanater. Han samarbetade med Lorenzo Caponetti, som bara kände till fem stycken när de startade. Det var mycket på grund av hjälpen från lokalbefolkningen, som litade på Lorenzo eftersom han själv är jordbrukare, som gjorde att de kunde lokalisera kanalerna. Så många qanater på ett relativt litet område gör det mycket intressant för forskarna.
Att qanaterna är oumbärliga i framtiden är Lorenzo Caponetti helt övertygad om.
– De hjälper oss både att utnyttja regnvattnet på ett vettigt sett och att reglera vattentillförseln. Oerhört viktig i dag när klimatet är förändrat och vi ofta får häftiga regn som ger översvämningar, konstaterar han.
– Problemet är att vi måste ändra vårt sätt att bygga om vi vill bevara och utveckla de här systemen. En ny, asfalterad väg kan till exempel minska vattenflödet i en qanat drastiskt. Städer som breder ut sig med sin betong innebär att vattnet inte längre hittar någon väg ner till kanalerna.
För arkitekten Pietro Laureano, en av världens främsta experter på vattenförsörjning, måste hela vårt moderna vattenförsörjningssystem revolutioneras om vi vill överleva. Och det gäller inte bara i länder med vattenbrist.
Att spara på vatten och fundera på hur man kan använda det på ett smartare sätt kanske inte känns som en av de viktigaste frågorna i vattenrika Sverige. Men vattenförsörjningen handlar inte bara om att hitta vatten där det inte finns.
– Hur vi än vänder och vrider på det så förstör vi för naturen om vi tar stora mängder vatten på ett ställe och flyttar det till ett annat. Vattnet är alltså inte bara ett problem där det finns lite, utan även för länder där det finns gott om det. Vi måste lära oss att vara självförsörjande i så stor utsträckning som möjligt, förklarar Pietro Laureano.
– De som arbetar med att utforma framtidens vattensystem måste också tänka på att vattnet finns på alla olika plan. Det finns vatten i himlen, på marken och i underjorden. Atmosfärens vattencykel fortsätter under jord.
Han jobbar för Unesco som expert på vattenförsörjning, och ägnar större delen av sin tid till att studera hur öknens vattenförsörjning ser ut, för att utveckla framtidens system här hos oss.
Bland de viktigaste delarna i öknens fantastiska utnyttjande av det tillgängliga vattnet, finns de underjordiska kanalerna.
– De är det enda möjliga sättet att få öknen att blomma och bli bördig på längre sikt. Vi kan inte åka ner till ökenbefolkningen med våra moderna system och tro att det ska fungera. De snillrika qanaterna är allt som behövs, även om vi kan hjälpa befolkningen genom att ge dem möjlighet att använda sig av modern teknik för underhållet av kanalerna, hävdar Laureano bestämt.
Qanaterna lär oss att det går att utvinna vatten där det verkar omöjligt.
– Qanaterna skulle kunna vara en viktig del i framtidens utvinnande av dricksvatten, inte bara i ökenområdet. Nästan överallt är det möjligt att utvinna vatten på det här sättet, konstaterar Laureano.
Han anser att den moderna vattenhanteringen i i-länderna är ett utmärkt exempel på hur man kan slösa med resurser.
– Vi tar vatten från olika källor, renar det så att det blir drickbart – och spolar sedan ner det i toaletten, skrattar han.
– Det är ett enormt slöseri både med vatten och resurser. Vi använder mängder av energi för att föra vattnet från ett ställe till ett annat och göra det helt rent. I framtiden kommer inte detta att vara möjligt längre, fortsätter han allvarligt.
Hans vision av framtidens bostäder är att var och en av dem har system för att fånga upp regnvattnet, som används till dusch och disk. Smutsvattnet utnyttjas till toaletterna.
– I framtidens hem finns bara en kran med dricksvatten. Och där tar man bara vattnet som man dricker, inte till något annat, konstaterar Laureano.
Något som behövs, enligt Laureano, är också ett gatusystem som dränerar, och inte täpper till allting med asfalt som i dag. Ett system där regnvattnet fångas upp både på tak, terrasser och från marken, där städerna själva producerar en stor del av det vatten de förbrukar.
– Det krävs en ny mentalitet så klart, även från myndigheternas sida. Det är ju inte enkelt, men inte omöjligt. Vi måste lära oss igen att vara sparsamma med vattnet och sänka vår förbrukning från nuvarande 250 liter per person och dag till 80 liter, säger han och tittar ut över floden Arno som rinner genom Florens.
– Men om sanningen ska fram finns det många som tjänar på hur vattnet används och distribueras i dag. Hela samhället är baserat på att vi ska slösa med vattnet och använda mycket.
Det finns många olika system som passar på olika ställen, men det finns ett sätt som Pietro Laureano helst skulle vilja förbjuda. Det handlar om brunnar.
– Det är något av det värsta vi kan göra när det gäller vattnet. Brunnar förstör grundvattens ådror och torkar ut dem, förorenar vattnet och kan i värsta fall göra att grundvattnet blir salt. Det finns ingen anledning att borra brunnar, det finns andra sätt att få vatten, hävdar han.
Vatten är liv och brist på vatten kan förändra hela samhällen. Laureano berättar att hans studier av oaserna och ökencivilisationerna har lärt honom något viktigt.
– Enligt den gängse utvecklingsteorin går samhället framåt genom att de starka vinner över de svaga. I öknen har jag sett det motsatta, hur livet kan överleva under extrema förhållanden om alla samarbetar med alla, både människor och djur.
Pietro Laureano tänker ofta på hur hela livscykeln representeras av just vattnet.
– Det vatten jag dricker just nu kanske fanns inne i en dinosaurie, för vattnet som finns i dag fanns även då. Varje liten droppe är en viktig del av livscykeln. Är det inte alldeles fantastiskt? utbrister han.
