Det här är en artikel ur Cirkulation 2006 publicerad vid 10-årsminnet av tsunamikatastrofen. Sakta växer en ny vattenförsörjning fram i ett av Sri Lankas hårdast drabbade områden. Väpnad konflikt och tsunami till trots så fortsätter arbetet med att få bra vatten till östkusten.
Av: Erik Winnfors Wannberg
Nybyggda vattentorn skjuter stolta upp i landskapet. Stora svarta överföringsledningar i järn läggs på betongplintar utefter vägen mot kusten från det nya vattenverket i Ampara. I ett land nära ekvatorn är frostfritt läggningsdjup inte något att bry sig om. Istället kan värmen och ett råvatten som håller behaglig badtemperatur ställa till en del problem. Men mest är det nog landets historia och politiska verklighet som kan göra arbetet tufft för projektledaren ingenjör M M Umarlebbe på National Water Supply & Drainage Board (NWSDB).
Efter ett tjugoårigt inbördeskrig finns sedan år 2002 en bräcklig vapenvila mellan staten och de tamilska befrielsetigrarna LTTE. Umarlebbe försäkrar att konflikten på ön inte stört vattenutbyggnaden men en tidigare anställd vid NWSDB har redan innan mötet berättat att den naturligtvis är ett hinder.
– Konflikten försvårar arbetet. Människor blir inte samarbetsvilliga, menar han.
Ampara är huvudstad i Ampara-distriktet på Sri Lankas östkust. Precis som i andra samhällen i landet visar ett klocktorn vid den stora vägkorsningen rätt tid. Låga hus kantar gatorna och marknadsstånden utefter stora vägen dignar av färsk frukt. Men här finns inga turister – området har varit för oroligt även efter vapenstilleståndet.
Utbyggnaden av vattenförsörjningen till kustområdet inleddes redan 1999.
– I kustområdet var brunnarna så dåliga att folk blev sjuka. Grundvattnet var påverkat av avlopp. Kolera och diarréer var ständiga problem, särskilt under monsunen. Spädbarnsdödligheten var hög, berättar Umarlebbe.
Han bor själv vid kusten i den norra delen av Ampara-distriktet och har sett svårigheterna i sin vardag.
I ett projekt finansierat av australiensiska staten tillsammans med lån från en lankesisk bank byggs nu vattenverk och ett ledningssystem upp för att ersätta det dåliga brunnsvattnet. Den första delen av utbyggnaden slutfördes 2002. I steg 2 ansluts 80 000 personer men till slut ska 300 000 få vatten från verket. Kapaciteten är 54 000 kubikmeter per dygn. Vattnet pumpas från Ampara de 29 kilometrarna till kusten där det fördelas i en krans av vattentorn som sträcker sig utefter kustens norra delar.
– I ett tredje steg ska fler orter söderut anslutas, säger Umarlebbe.
Råvattnet tas från en konstgjord bevattningsreservoar stor som en sjö. Råvattnet har hög turbiditet och mycket alger.
– Algerna ställer till mest problem och får skrapas av i de olika reningsstegen. Algmassan tas sedan omhand och används av lantbrukare som gödsel, berättar Umarlebbe när han senare visar det nya vattenverket som nästan är klart.
NWSDB har själva kunnat påverka utformningen av vattenförsörjningen en hel del. Det var framförallt överföringsledningarna och mängden pumpstationer man hade synpunkter på.
– Entreprenörerna slösade för mycket med energi i sitt förslag, förklarar Umarlebbe.
Elförsörjningen är ostadig i området och varje pumpstation har backup-system med egen generator för att säkra vattenleveranserna. Vattnet mäts och faktureras användarna, ett system som fungerar bra.
Steg två av utbyggnaden skulle stått klar i december 2005. Nu hoppas man på att vara klara i april 2006 istället. Den 26 december 2004 ställdes allt på ända.
– Ett av de nya vattentornen ligger 185 meter från havet och vi hade folk som arbetade på taket den dagen. De fick en väldigt vacker vy över tsunamin, berättar Umarlebbe med den galghumor som kan lätta lite på trycket ibland.
Han själv bor cirka 700 meter från havet och klarade sig från vågen. De som inte drabbades fick göra vad de kunde för att hjälpa till. Umarlebbe tog bilen och samlade in döda grannar, vänner och släktingar.
– En vecka gick åt till att få bort de döda kropparna. Jag körde själv 60 döda till moskéen, säger han.
Tack vare det pågående ledningsprojektet fanns många entreprenadmaskiner tillgängliga i området. Dessutom var entreprenörspersonalen till stor hjälp. På tre dagar var det existerande ledningsnätet i den norra delen av distriktet reparerade. Det var i de södra delarna där vattenförsörjningen inte är utbyggd som de stora problemen kom. De brunnar som överhuvudtaget stod kvar efter tsunamin var förstörda av saltvatten. Många hade slitits ur marken av vågens kraft och det vakuum som uppstod när den drog sig tillbaka.
Utomhus är det varmt och mycket fuktigt men på NWSDBs kontor ger luftkonditioneringen ordentlig svalka som börjar kännas kall när Umarlebbe berättar om den ofattbara omfattningen av katastrofen.
Ampara blev det hårdast tsunamidrabbade området på Sri Lanka. Cirka 12 000 människor dödades och över 183 000 blev hemlösa utefter den tio mil långa kuststräckan. Som bekant kom hjälporganisationer från många länder för att hjälpa till i de tsunamidrabbade länderna. Effektiviteten i hjälpen har ifrågasatts i efterhand men Umarlebbe menar att den räddade liv.
– Det var oerhört viktigt att frivilligorganisationerna kom. Det bidrog till att det inte spreds några sjukdomar efter katastrofen. Vi fick inga stora epidemiutbrott.
NWSDB försökte naturligtvis också att hjälpa människor med vatten genast efter katastrofen men i landet hade man nästan en halv miljon som blivit hemlösa och över 35 000 dödade av vågen. Resurserna räckte inte på långa vägar.
– Frivilligorganisationer har byggt toaletter i vårt område och små vattenverk där det behövts i de tättbefolkade delarna söderut.
Nu sköter naturen reningen av grundvattnet. Efter monsunperioden i februari 2006 räknar Umarlebbe med att grundvattenkvaliteten ska ha förbättrats avsevärt vilket hjälper människorna i de södra delarna av hans distrikt.
Och i norra delarna släpps vattnet från det nya vattenverket upp i vattentornen och ner till invånarna i vår.
URSPRUNGLIGEN PUBLICERAD 20060208
