Enskilda avlopp framhålls ofta som betydande källa till miljöbelastande utsläpp, framför allt av fosfor. Den totala kostnaden för förbättring av landets förmodade antal »bristfälliga« småavlopp kan även vid försiktig uppskattning beräknas till minst ett tiotal miljarder kronor om samtliga dessa anläggningar skulle behöva åtgärdas.
Kunskapen om miljöbelastningen från enskilda avlopp är långt ifrån fullständig och är baserad på uppskattningar beträffande antalet anläggningar, belastning, utformning och reningsgrad. Ändå upphöjs osäkra bedömningar ofta till »sanningar« i den allmänna debatten och några aktörer tycks ha ett väldigt avslappnat förhållningssätt till saklighet och nyanseringar: »En familj som har ett enskilt avlopp förorenar i snitt nästan 500 procent mera än en familj som har kommunalt avlopp. Och man förorenar inte bara hav, sjöar och åar utan även sina egna och grannars dricksvattenbrunnar.« Det skriver Aktionsgruppen Små Avlopp på sin hemsida.
Aktionsgruppen består av Maskinentreprenörerna, VVS-fabrikanterna och Svenska Rörgrossistföreningen VVS. De har bland annat tagit på sig uppgiften att bevaka kommunernas arbete med åtgärdande av bristfälliga enskilda avlopp och likt en ligatabell för till exempel fotboll listas kommunerna i rangordning avseende detta. Men till skillnad från fotbollstabeller där faktiska och säkerställda resultat utgör underlag kan tyckas att faktabakgrunden till aktionsgruppens rangordning är rätt svajig, lindrigt uttryckt. De har helt enkelt utifrån uppgifter från kommunerna jämfört antalet åtgärdade enskilda avlopp med det totala antalet inom respektive kommun.
Hur stor del av de enskilda avloppen som är dokumenterat »miljöfarliga« vet man dock inte, vilket i och för sig inte är särskilt konstigt. Beträffande en kommun, som hamnat på delad sista plats, vet inte kommunen själv hur situationen är eftersom inventeringen av enskilda avlopp ännu inte är färdig. När det gäller en annan kommun, från botten tredje plats, har avloppsinventeringen inte ens påbörjats. I båda fallen handlar det emellertid om mycket glesbefolkade områden i Norrlands inland där vattenförekomsterna inte alls har samma problem med övergödning som i södra Sverige och där avståndet mellan enskilda avlopp är sådana att risk för ohälsa som följd av utsläpp från dessa svårligen kan jämföras med motsvarande utsläpp inom mera tättbefolkade regioner.
– Jag medger att vi ibland är övertydliga avseende vissa situationer för att påvisa problem, säger Hampe Mobärg, Aktionsgruppens talesman. Beträffande »fotbollstabellen« vill jag nog ändå försvara det retoriska greppet eftersom det, trots förenkling, kan uppmärksamma kommuner och dess invånare på situationen avseende enskilda avlopp, menar han. I övrigt önskar jag, liksom många andra, att inventering och dokumentation av enskilda avlopp förbättras, avslutar Hampe Mobärg.
Enligt en undersökning, genomförd av Svenska MiljöEmissionsData (Smed) utifrån statistik för 2009, var antalet avlopp med vattentoalett cirka 700 000 med 1,2 miljoner användare. Beträffande typ av anläggning beräknas drygt 393 000 avlopp ha slamavskiljning med efterföljande rening via infiltration eller markbädd, nästan 144 000 sluten tank för WC-avlopp, cirka 133 000 enbart slamavskiljning vilket är förbjudet såvida det inte är uppenbart att sådant utsläpp kan göras utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön. Övriga har annan typ av rening som till exempel minireningsverk. Ungefär 70 procent av enskilda avlopp betjänar permanentboende.
Det är Havs- och vattenmyndigheten (Hav) som har ett övergripande nationellt ansvar för tillsynsvägledning avseende små avlopp och enligt Hav bedöms, utifrån nuvarande kunskap, översiktligt nästan hälften av dessa vara bristfälliga och att åtgärdstakten behöver öka. Samtidigt följs utvecklingen inom relevant forskning noga och Hav har bland annat därför gett Smed ett uppdrag att uppdatera kunskapsläget och statistiken för små avlopp. I uppdraget ingår också att se över utgående belastning och beskriva osäkerheten i markretentionen. Med retention menas fasthållning/kvarhållning genom fysikalisk sedimentation, kemisk inbindning eller upptag från växter.
Peter Nilsson, VA-teknik & Vattenvård AB, har under cirka 40 år arbetat med forskning och utveckling av markbaserad rening av avloppsvatten. Som en av flera experter ingick han i en grupp forskare som 2010 fick uppdrag från Naturvårdsverket att ta fram fördjupat underlag om rådande kunskap samt forskningsbehov avseende markbaserad avloppsrening. Uppdraget genomfördes via seminarium och workshops med deltagande av forskare från Norden och USA. I USA finns en lång tradition av forskning inom markbaserad avloppsrening och det var dit Peter Nilsson reste vid mitten av 1970-talet efter avslutade studier i Lund.
– Där var man redan på den tiden långt framme beträffande gröna lösningar avseende rening av avloppsvatten, minns Peter Nilsson. Infiltration eller behandling av avloppsvatten i våtmarker anses i USA vara effektivt och problem med fosfor efter markbaserad rening egentligen inte något större bekymmer, faktiskt närmast en ickefråga, berättar han.
Projektet publicerade två rapporter, »Forsknings- och utvecklingsbehov inom markbaserad avloppsvattenrening« och »Läget inom markbaserad avloppsvattenrening«. Den förra riktar sig främst till forskningsvärlden medan den senare är tänkt som underlag och stöd för inspektörer och entreprenörer i det praktiska arbetet inom området små avlopp.
En närmast brutal sammanfattning av »Läget inom markbaserad avloppsvattenrening« ger följande generella bild: »Markbaserade avloppsanläggningar är oftast robusta och pålitliga och har förutsättningar att ge god resurshushållning samt skydda människors hälsa och miljö under förutsättningar att de är rätt lokaliserade, rätt dimensionerade, rätt anlagda och underhålls. Den hydrauliska livslängden bedöms vara mellan 30 till 40 år, om än med viss osäkerhet. Avskiljning av olika typer sjukdomsframkallande bakterier är effektiv och kan vara bättre än den vid kommunala avloppsreningsverk medan det är mera osäkert hur bra reduktionen är av mycket små smittämnen som till exempel virus. Nedbrytning av syreförbrukande organiskt material fungerar också bra. Avskiljning/nedbrytning av läkemedelsrester och andra organiska miljöfrämmande ämnen kan vid markbaserad rening vara minst lika bra eller bättre än den vid kommunala reningsverk. Reduktion av näringsämnen sker, men i vilken omfattning råder det delade meningar om.«
– Det finns väldigt skiftande resultat från olika studier när det gäller graden av fosforreduktion i infiltrationsanläggningar, säger Peter Nilsson. Helt klart förekommer inbindning av fosfor i infiltrationens omättade zon ovanför grundvattenytan. Hur mycket och under hur lång tid denna funktion fungerar beror bland annat på belastning, markens innehåll av till exempel kalcium, aluminium eller järn samt tillgänglig jordvolym för inbindning av fosfor, förklarar han.
Den hydrauliska livslängden för markbaserad rening styrs främst av i vilken takt igensättning av onedbrytbara partiklar sker och är svårbedömd på grund av att den också där så mycket beror på jordart och avloppsbelastning. Så länge bädden släpper igenom vatten och genomluftningen är bra fungerar dock sannolikt den biologiska funktionen, det vill säga reduktion av smittämnen, syreförbrukande ämnen och kväve. Tillsvidare är därför rekommendationen från projektets styrgrupp att sådana avloppsanläggningar inte behöver åtgärdas om det inte föreligger särskilda skäl för annan bedömning. Beträffande infiltrationsanläggningar för enbart BDT-avlopp, där halter smittoämnen, jämfört med WC-avlopp, är närmast försumbara och halter näringsämnen förhållandevis mycket låga, anses livslängden vara i princip obegränsad så länge hydraulik och luftning fungerar.
Så långt reningsanläggningarna, men viktig för den verkliga miljöbelastningen av fosfor och kväve från enskilda avlopp är också frågan om vad som händer med det renade avloppsvattnet på vägen från anläggningen till slutlig recipient. När det gäller infiltrationsanläggningar och retention av fosfor gäller frågan närmast i vilken omfattning, om alls, sådan sker i marklagrets mättade zon under grundvattenytan.
– Även i denna fråga råder det skilda uppfattningar bland forskare. Somliga anser att retention av fosfor i den mättade zonen kan vara betydande, särskilt om marken innehåller kalk, medan andra är mer skeptiska, säger Peter Nilsson. På vägen genom den mättade zonen är det stora jordvolymer som passeras och uppehållstiden kan ofta handla om veckor eller månader så sannolikt sker åtminstone viss retention av fosfor innan grundvattnet når ytvatten, tillägger han.
Retention i ytvatten är mera undersökt och kanske mest i våtmarker av olika slag. Det finns studier som visar att retention av fosfor från avloppsvatten i diken med ingen eller mycket liten vattenföring kan vara betydande. Beträffande våtmarken Mossadammarna, belägen i närheten av Jämshögs reningsverk i Olofströms kommun, talar analysresultaten från inkommande och utgående vatten för sig själva. Våtmarken utgör poleringssteg efter sedvanlig avloppsbehandling i reningsverket. Som genomsnitt för åren 2006 till 2014 var fosforreduktionen i Mossadammarna (tot-P) 78 procent. Av inkommande mängd totalfosfor till våtmarken utgjordes drygt 20 procent av löst fosfat medan merparten fosfor var bundet till partiklar. Våtmarkens areal är ett hektar och vattnets uppehållstid cirka ett dygn. Hittills finns inga tecken på »fosforsläpp« från Mossadammarna, men å andra sidan är våtmarken bara cirka tio år gammal. Muddring genomförs vart tionde år och massorna bedöms vara av sådan kvalitet att de kan återföras till jordbruksmark.
Mycket av den forskning som gäller fosforreduktion i infiltration och markbäddar har gjorts i relativt nya anläggningar. För att bättre kunna bedöma livslängden hos dessa behövs fler studier av äldre anläggningar. När uppstår till exempel kemisk mättnad och har mikrobiologiska processer någon avgörande roll för den långsiktiga fosforavskiljningen? Det är två viktiga frågeställningar liksom den som gäller under vilka förhållanden det uppstår risk för att inbunden fosfor kanske lossnar från markpartiklarna. Frågan om i vilken utsträckning växter intill infiltrationsområdet och i bortledningssystem från markbäddar tar upp fosfor är också intressant.
– Det finns väldigt mycket att göra för forskare med intresse för markbaserad avloppsrening, men vi ska för den skull inte underskatta den kunskap som redan finns. Erfarenheter från hundratusentals anläggningar i drift är trots allt att markbaserad rening, rätt utformad, generellt ger ett gott skydd för både hälsa och miljö, framhåller Peter Nilsson.
