Vad sägs om en romersk akvedukt som än idag förser en mångmiljonstad med vatten? Ja, det är fallet med Acqua Vergine, akvedukten vars slutstation är Fontana di Trevi. Men även Acqua Paola använder delar av antika akvedukter för att föra vatten till Rom.
Att antikens romare för tanken till avancerad vattenförsörjning och avloppssystem är väl inget nytt. Däremot kanske inte alla vet att det fortfarande finns stora delar av de romerska akvedukterna som används i den moderna vattendistributionen.
Acqua Vergine (Jungfruvatten) är den som klarat årtusendena bäst. I dag består drygt två tredjedelar av den moderna akvedukten av originalstrukturen från romartiden. Beläggningen i tunnlarna är i ett material som ingen hittills lyckats kopiera, eftersom inget vet exakt hur det gjordes.
– Det handlar om ingenjörskonst på högsta nivå och det är en fascinerande tanke att det gjordes för över tvåtusen år sedan, konstaterar ingenjören Guglielmo Ranalletta, som är ansvarig för vattendistributionen till de monumentala fontänerna på det kommunalägda bolaget Acea Ato2 S.p.a.
Kejsar Augustus kanske trognaste man Agrippus lät bygga Acqua Vergine, från källor kring det som i dag heter Salone, för att Roms centrum skulle få rikligt med dricksvatten. I dag används den inte till det längre, utan enbart till fontäner och bevattning, eftersom risken för att vattnet förorenas under sin väg genom tunnlarna anses vara för hög.
Samma sak gäller för Acqua Paola, akvedukten som byggts på resterna av den romerska Acqua Traiana. Det vattnet går till en del för bevattning av Vatikanen, eftersom påvestaten fortfarande har rättighet till en del av vattnet. Det var ju en påve, Paulus V, som bestämde sig för att bygga Acqua Paola.
Vattnet till Acqua Paola kommer först till den ståtliga fontänen högt upp på kullen Gianicolo. Tidigare användes den stora nivåskillnaden för att låta vattnet driva kvarnar och fabriker, i dag är trycket inte lika stort och vattnet måste pumpas ut till olika delar av staden.
Vattnet i Acqua Vergine kommer däremot fortfarande helt av egen kraft till Fontana di Trevi, som förr var slutstation för akvedukten. Detta trots att nivåskillnaden från källan bara är tre meter. De antika romarna använde sig av konstgjorda och naturliga kullar för att få upp farten på vattnet, så att det skulle komma ända fram till Rom.
Innan vattnet kommer till Roms mest kända fontän, har det lämnat vatten till större delen av fontänerna i centrala Rom. Från Fontana di Trevi förs det återstående vattnet till ett vattentorn i centrala Rom.
Trots att Fontana di Trevi håller 290 000 liter vatten, så behövs inte speciellt mycket varje dag. Efter en rejäl restaurering 2004 har fontänen ett pumpsystem som ser till att samma vatten renas och återanvänds hela tiden, precis som Acqua Paolas fontän på Gianicolo.
– Jag har dessutom varit med och utvecklat ett system för att förbereda vattnet innan det släpps ut i fontänen. Det får inte vara för kalkrikt, och inte ha för lite salter, för då blir det för aggressivt för marmorn i själva fontänen, berättar Guglielmo Ranalletta.
Sedan fontänen byggts på 1700-talet var detta centrum för distributionen till de rikas hus. Rören finns fortfarande kvar, även om vattnet tagits bort från den gamla bassängen, och på väggen finns en tavla med ett schema över vart vattnet gick.
–22 Prins Aldobrandini– står det till exempel. Att ha eget vatten var en lyx för tvåhundra år sedan, men även på romartiden. Bara de mest välbärgade familjerna i antika Rom kunde ha flytande vatten och egna bad. För att reglera trycket och hur mycket vatten som skulle distribueras användes rörstorleken och höjden som röret tog vattnet ifrån i bassängen.
Acqua Vergine är nästan helt under jord, och därför finns inte mycket att se. I utkanten av Rom finns fortfarande en del små pyramider som visar var akvedukten går fram, men de är svåra att hitta om man inte vet var man ska leta.
När det gäller Acqua Paola finns däremot imponerande, fungerande strukturer längs med den gamla romerska vägen, Aurelia Vecchia. En del av muren runt Villa Pamphilis trädgård består av akvedukten.
Att arbeta med dessa akvedukter är inte lätt. De antika akvedukterna måste underhållas, men samtidigt ska deras material och historia respekteras. Därför har Acea ett specialiserat team av tekniker som ägnar sig enbart åt detta.
Om Vergine
Föreställ dig Rom några årtionden innan Jesu födelse. Det är fullt av folk, runt en miljon personer enligt många historiker. Människor som vill dricka, och som måste tvätta sig regelbundet enligt romersk lag. Nya bostäder växer fram hela tiden för att ge ett tak till alla invandrare, som främst kommer från de romerska kolonierna.
I all denna röra av människor och djur, rinner vattnet ständigt i kloakerna. Det är inte bara för att hålla staden ren, utan även för att det inte finns något system för att stoppa vattenflödet. Så trots att Rom år 33 f Kr har en vattentillförsel på över en halv miljon kubikmeter per dag, så börjar det bli ont om vatten.
Den framgångsrike fältherren Marcus Vipsanius Agrippa var en av kejsare Augustus närmaste vänner och hade tre gånger varit konsul i Rom. Han insåg att det behövdes ännu en akvedukt för att garantera vatten till alla.
Den nya akvedukten skulle förse den viktiga Campus Martius med vatten. I dag är detta de viktigaste delarna av centrala Rom, med till exempel Spanska trappan, parlamentet, Pantheon och Fontana di Trevi.
Det var så den viktiga akvedukten Acqua Virgo, senare kallad Acqua Vergine, kom till. Agrippa bestämde att källorna på Via Collatina i närheten av floden Aniene, cirka en mil öster om Roms centrum, var rätt att använda. År 13 f Kr stod akvedukten klar, som den sjätte stora akvedukten i Rom.
Att den heter Acqua Vergine (Jungfruvatten) beror enligt legenden på att en jungfru visat törstiga soldater var källorna fanns. Men en annan teori är att akvedukten kallades så eftersom vattnet var så otroligt klart och rent.
I fem kilometer går akvedukten, som är nästan helt under jord, rakt västerut mot centrum. Sedan börjar den plötsligt ta en krokig och omständlig väg innan den kommer fram till slutstationen, dagens Fontana di Trevi.
Varför den gör så hann inte Agrippa berätta innan han dog 51 år gammal år 12 f Kr och därför vet vi inte med säkerhet i dag. En del historiker talar om svårigheten att göra en underjordisk akvedukt i tätbebodda områden som en trolig orsak. Andra tror att Agrippa valde en annan väg för att kunna få med vattnet från andra källor på akveduktens väg.
Med den nya akvedukten var Roms vattentillförsel säkrad. Närmare 60 procent gick till –offentliga inrättningar–, 20 procent till kejsarens palats och resterande till privata hus.
Fram till vandalernas invasion av Rom 410 e Kr fick den vara ifred, men sedan blev den förstörd och återuppbyggd otaliga gånger under århundradenas lopp. Men eftersom den är nästan helt under jord lyckades ingen totalförstöra den, vilket hände alla andra akvedukter.
I ett av alla krigen i Rom blev akvedukten till och med avgörande. Mellan 537 och 538 hade goterna belägrat staden. För att försöka få romarna att ge upp hade de förstört alla akvedukter ovan jord, men inte Acqua Vergine.
En natt skickade goternas kung Vitige spioner ner i akvedukten för att de skulle ta sig in i staden och försöka hitta ett sätt att komma in. Dessa lyckades ta sig in i centrum, men en vakt såg deras facklor och slog larm, eftersom han trodde att det var vargar. Goterna flydde utan att bli sedda.
Dagen efter spred sig ryktet om att någon sett vargögon glimma nere i akvedukten. Den romerske generalen förstod vad som hänt och täppte till akvedukten. Goterna gav då upp och lämnade Rom efter ett år och nio dagars belägring.
1453 beslöt påven Nicolaus V att det var möjligt att restaurera Acqua Vergine, eftersom en påvlig sekreterare 24 år tidigare hittat Frontinus verk –De aquis– i ett klosterbibliotek i Cassino. Frontinus var vad vi idag skulle kunna kalla VA-chef i Rom, Curator Aquarum, runt år 100 e Kr. –œDe aquis– var en riktig handbok för att förstå de gamla akvedukternas sträckningar och hur de fungerade.
Påven lyckades dock inte alls. Akvedukten tog bara vatten från några mindre källor, och de ursprungliga källorna pumpade ut vattnet i fälten runtomkring som blivit ett träsk. Dessutom läckte akvedukten mitt i centrum, vilket översvämmades och övergavs av sina invånare.
Det var först 1570 som en annan påve, Pius V, lyckades få igång akvedukten på riktigt igen. Hela strukturen restaurerades och vattnet i centrum kanaliserades. Det blev början på Roms moderna stortid, eftersom centrum nu kunde befolkas igen.
Ända sedan romartiden hade det funnits en stor bassäng vid nuvarande Fontana di Trevi, där Acqua Vergines vatten hade sin slutstation. Här hämtade de boende dricksvatten och lät även boskapen släcka sin törst.
1735 började arbetena med den nuvarande Fontana di Trevi, som skulle byta ut den enkla bassängen mot en monumental fontän för att hylla den katolska kyrkan och dess påvar. 1762 stod fontänen klar, fortfarande med vatten som kommer från den romerska akvedukten. Och så är det än i dag.
Om Paola
109 e Kr bestämde kejsaren Traianus att det behövdes en ny akvedukt som kunde förse Trastevere med drickbart vatten. För att hitta en bra källa fick de ge sig över tre mil från Rom, till det som i dag kallas Bracciano-sjön. Två källor i närheten av sjön gav den nya akvedukten Acqua Traiana vatten till den växande Rom-befolkningen.
Stora delar av den här akvedukten byggdes ovan jord. Det gjorde att den var utsatt när krigen började härja i och kring Rom några århundraden senare. Större delen av den förstördes redan av goterna under deras belägring av staden 537, men den romerske ledaren Belisarius reparerade den igen när goterna försvunnit.
Ända till 900-talet fortsatte de anfallande styrkorna att förstöra Acqua Traiana, medan Roms befolkning sedan byggde upp den igen. Efter det föll hela akvedukten i glömska, mest på grund av att befolkningen minskat till mellan 20 000 och 30 000, och det inte längre behövdes lika mycket vatten som under storhetstiden när Rom var en miljonstad.
Det skulle dröja ända till 1605 innan det blev dags att damma av den gamla akvedukten igen. Påven Paulus V beslöt att bygga Acqua Paola och han lät då använda delar av den gamla Acqua Traiana.
Någon succé blev inte projektet. Det flödade inte alls så ymnigt som alla hoppats, främst för att det försvann en hel del vatten längs med vägen.
Dessutom var kvaliteten på vattnet betydligt sämre än alla trodde. Än i dag säger man i Rom att en medicin utan effekt –kurerar som Acqua Paola–. Om man är extra tankspridd säger de andra –det verkar som om du har Acqua Paola i huvudet–.
Men det bekymrade inte Paulus V, som ville ha ett monument för att bli ihågkommen för all framtid. Han lät alltså bygga en fantastisk fontän på kullen Gianicolo, känd som –Fontanone dell–™Acqua Paola– (Acqua Paolas jättefontän). Byggnadsmaterialet var marmor från det övergivna Forum Romanum.
Han lät även bygga en typ av triumfbåge på den gamla romerska vägen Aurelia, för att föra över vattnet från en sida av vägen till den andra. Den är fortfarande helt intakt.
1672 utökades akvedukten med vatten från själva Bracciano-sjön. Nu kom det så mycket vatten att även Vatikanen kunde få sin beskärda del.
Acqua Paola ligger till grunden för en stor del av Roms moderna vattendistribution, även om inte mycket finns kvar av den ursprungliga akvedukten. Men Bracciano-sjön är fortfarande en viktig vattenreserv för hela Rom.
Om ni läser på fontänen på Gianicolo står det på latin att Acqua Alsietinus står för vattnet som kommer dit, istället för Acqua Traiana som det egentligen ska vara. Så akvedukten som var början på hela härligheten har fallit helt i glömska.
Text: Kristina Wallin
Bild: Riccardo Scardigli
Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.
