Grön omställning eller rent dricksvatten – måste man välja? EU:s jakt på kritiska metaller krockar med skyddet av vattenresurser. Medan gruvbranschen efterfrågar flexibilitet och lättnader i vattendirektivet, varnar experter för oåterkalleliga skador på miljön.
I slutet av förra året meddelade EU-kommissionen att de ska se över och eventuellt revidera EU:s ramdirektiv för vatten. Beskedet kom efter att kommissionen först presenterat handlingsplanen RESourceEU, där EU uppmanas att öka andelen kritiska råmaterial som utvinns, bearbetas och återvinns inom unionen. Detta för att minska Europas, och världens, beroende av råvaror som utvinns i Kina, vilket ses som en säkerhetsrisk.
Flera av de platser som EU pekar ut som intressanta för gruvbrytning av sällsynta jordartsmetaller, litium och nickel ligger i Sverige. Detta har lett till stor oro bland aktörer inom svensk dricksvattenförsörjning.
– Vi är oroliga för att man lättar upp regelverket och gör undantag för gruvorna, trots att de riskerar att förorena dricksvattnet, säger Malin Tuvesson, utvecklingsansvarig på det kommunala bolaget Mittsverige vatten & avfall och fortsätter:
– Jag förstår att EU driver på för fler gruvor. Ska vi nå klimatneutralitet måste vi få tillgång till de kritiska råmaterialet och miljömässigt är det säkert sämre att bryta dem i exempelvis Mongoliet eller Kongo. Men det måste gå att få tillgång till dem utan att förorena dricksvattnet.
Mittsverige vatten & avfall har just nu fullt upp med att kritisera ett planerat gruvprojekt för utvinning av litium utanför Sundsvall som de menar kan hota dricksvattnet för drygt 100 000 personer. Malin Tuvesson anser att det finns stora brister i gruvbolagets miljöbeskrivning i det bearbetningstillstånd de sökt hos Bergsstaten. Bland annat har bolaget inte utrett risken för olyckor som dammhaveri och kemikalieutsläpp eller specificerat vart processvattnet ska ledas.
– Frågan om påverkan på dricksvattnet hanteras väldigt oseriöst och de har inte bedömt riskerna alls. Det är viktigt att man inte gör lättnader i ramdirektivet för vatten så att sådana här projekt plötsligt godkänns. Vi är inte mot gruvor i sig, men vad är råmaterialet värt om vi inte kan ha rent dricksvatten?
Liknande oro har politiker och lokalbefolkning i många orter där gruvor planeras uttryckt. I Oviken i Bergs kommun vill ett australiensiskt bolag leta efter litium, men kommunalrådet Therese Kärngard har i medier uttryckt att dricksvattnet är viktigare än att gräva efter metaller.
Även Svenskt Vatten, branschorganisation för de kommunala bolagen för vatten och avlopp, har uttryckt oro över den eventuella uppluckringen av EU:s ramvattendirektiv. De vill inte uttala sig i Cirkulation eftersom de inte vill ta ställning i debatten, men har på sin hemsida meddelat att de arbetar aktivt med att försöka påverka EU att fortsätta skydda vattenkvaliteten.
»Vi har analyserat ett antal fall där våra medlemmar berörs och i inget fall är ramdirektivet problemet, snarare bristande underlag, analyser och åtgärder för att undvika negativ vattenpåverkan«, uttrycker vd:n Pär Dalhielm på webbsidan.
Om ramdirektivet ändå revideras måste det ske en fullständig konsekvensbedömning med fokus på dricksvattenresurser och hur skyddet av dessa ska säkerställas. Annars finns risk att det konsekvenserna blir oåterkalleliga, vilket avsevärt försvårar organisationens möjligheter att leverera rent vatten.
Samtidigt vill regeringen se fler gruvor i Sverige och EU. Under den senaste mandatperioden har de gett SGU, Sveriges geologiska undersökning, i uppdrag att främja mineralutvinning och underlätta för gruvetableringar. Det görs bland annat genom geologisk kartläggning och genom att peka ut områden som riksintressen för att skydda mineralfyndigheter. Dock är SGU även förvaltningsmyndighet för frågor som rör Sveriges grundvatten. I en artikel i Dagens Nyheter från maj i år försöker SGU:s generaldirektör Anette Madsen balansera mellan uppdragen:
»Både grundvatten och råmaterial som metaller och mineraler är viktiga strategiska resurser. För mig är det jätteviktigt att man inte väger den ena högre, de måste behandlas på samma sätt.«
Ett besked Svenskt Vatten ansåg var alltför ytligt och oroande. Tobias Kluge, jurist på Svemin, branschorganisationen för gruv-, mineral- och metallproducenter i Sverige, menar dock att det är en rimlig ståndpunkt.
— Det finns inte någon konflikt mellan gruvor och dricksvatten. Nu vet vi ju inte vilka förslag kommissionen kommer att lägga, men jag skulle bli jätteförvånad om de skulle kompromissa med säkerheten för dricksvatten.
Han är överraskad över Svenskt Vattens starka reaktioner och varningar i artiklar och pressmeddelanden.
– Deras kritik är svepande. När man går ut och varnar för att si och så många personer kan få sitt dricksvatten förstört är det skrämselpropaganda som inte är underbyggd med fakta.
Men skulle det visa sig att EU-kommissionen reviderar ramvattendirektivet till gruvbranschens fördel är det förstås välkommet, menar han.
– Vattendirektivet är en stor utmaning för gruvbranschen och i Sverige har vi implementerat det mycket hårdare än vad EU-rätten kräver, vilket kan lägga krokben för samhällsviktiga verksamheter som kommunala reningsverk. Det är extremt tuffa gränsvärden för många ämnen. Vi skulle behöva mer flexibilitet och tillämpa direktivet mer som det är tänkt.
Han nämner blandningszoner (områden vid en utsläppspunkt där miljökvalitetsnormerna inte behöver uppfyllas) och fler kraftigt modifierade vatten (en ytvattenförekomst som inte anses ha »god ekologisk status« till följd av mänsklig verksamhet) som exempel.
– Vi kan konstatera att Sverige har en hemläxa att göra.
Vad gäller Svenskt Vattens kritik av gruvbolagens bearbetningskoncessioner som alltför ytliga och präglade av bristande kunskap menar Tobias Kluge att det rör sig om okunskap från Svenskt Vattens sida eftersom frågor om vattenrening tas upp under ett senare steg i processen. De flesta prospekterings- och gruvutvecklingsprojekt kommer inte så långt. Han menar att i de flesta fall kommer fyndigheterna inte att vara så bra att det är värt att gå vidare.
– Det är klart att man skulle vilja ha den informationen tidigare, men den kan inte presenteras i detalj innan man har gjort grundligare utredningar och undersökningar.
Han menar att det i slutändan är färre än ett av tusen undersökningstillstånd som blir en färdig gruva. Även de gånger ett projekt får bearbetningskoncession är det relativt vanligt att man ändå inte går vidare, vilket bland annat kan bero på svårigheter med finansiering. I Sverige har det bara öppnats en ny gruva de senaste tio åren.
Huruvida Sverige kan tillgodose EU:s krav på kritiska råmaterial utan att tumma på vattenkvaliteten är en nyckelfråga för framtiden. Enligt Kenneth Persson, professor i teknisk vattenresurslära vid Lunds tekniska högskola, är konflikten mellan gruvdrift och dricksvatten i högsta grad verklig. Att tro att en gruva inte påverkar vattenmiljön är, enligt hans mening, naivt.
– Det är en dröm att kombinera dricksvattenförsörjning och omfattande gruvdrift på samma plats. Att hoppas på att gruvverksamhet går att lägga i landskapet utan att det får konsekvenser för vattnet är inte ärligt. Det är motsatta intressen, säger han.
Själva grundproblemet uppstår när en gruva anläggs och ska hållas torr. När vattennivån sänks runt gruvan, eftersom vatten måste pumpas ut, förändras syreförhållandena drastiskt i berget. Syre kommer i kontakt med mineralerna som tidigare legat skyddade i berget, vilka oxiderar och, om mineralerna är sulfidhaltiga, reagerar med vatten och bildar svavelsyra. Detta sänker pH-värdet.
– Vid ett lägre pH-värde blir i princip alla metaller mer lättlösliga. Följden blir att metaller läcker ut i miljön.
Kenneth Persson nämner Falu koppargruva som ett historiskt exempel.
– Där har läckage av kopparsalter genererat en unik biotop med djur och växter som tål den konstiga kemin.
Rent tekniskt går det mesta att lösa, menar han. Med avancerad membranteknik, jonteknik eller omfattande biologiska reningsprocesser går det att rena vatten hur långt som helst. Vad det egentligen handlar om är ekonomi och politisk vilja – vilka krav som ställs på gruvbolaget.
– Det är en fråga om hur mycket gruvbolaget är beredda att betala. Det finns inga gruvor i världen som är särskilt »rena« eftersom gruvbolagen vill begränsa sina driftkostnader och därför inte satsar särskilt mycket på rening och städning. Så det är en avvägning mellan samhällsnytta och miljökonsekvenser.
Skulle vattendirektivet luckras upp innebär det troligtvis mindre krav på gruvbolagen som då tillåts släppa ut mer föroreningar. Om det visar sig att gruvan är extremt lönsam menar Kenneth Persson att domstolar och kommuner måste kunna ställa krav på bolaget att ta de enorma kostnaderna för rening. Samtidigt ser han ett moraliskt dilemma i att EU kräver att medlemsländerna själva måste börja bidra med kritiska råmaterial.
– Vi som är lyckligt lottade med dessa resurser måste kanske offra ett antal platser, men då måste vi ställa så höga miljökrav som bara är rimligt.
Ett annat problem är att gruvor förr eller senare sinar. När gruvbolaget har packat ihop och lämnat platsen kvarstår miljöproblemen i decennier och historiskt sett har det varit staten som fått stå för notan.
– Hur får man gruvbolagen att betala för den långsiktiga kostnaden? Det brukar inte gå. Internationellt sett lägger gruvägaren ofta verksamheten i ett annat bolag som sedan försätts i konkurs när gruvan är slut. Då finns det ingen att hålla ekonomisk ansvarig. Det måste finnas ett långsiktigt system så att de närmast lidande får rätt till ersättning, säger han.
