Vi måste nu konstatera att skyfallsliknande regn kan komma i stort sett var som helst i landet. Detta kräver att vi nu ändrar vårt sätt att se på stadsplanering och avloppssystem.
Under lång tid har vi vant oss vid att stadsplanearkitekten skapar sin detaljplan. Sedan är det VA-teknikernas sak att hantera avrinningen av såväl dräneringsvatten som regnvatten. Traditionellt har man då dimensionerat för ett största regn med en viss återkomsttid, till exempel ett regn med 20 minuters varaktighet och en återkomsttid av 2 á 5 år. Normalt har man då också räknat med att endast hårdgjorda ytor som gator och hustak medverkar till avrinningen. Däremot inte gräsytor och parkmark. Sådana ytor har erfarenhetsmässigt visat sig kunna ta emot 40 – 50 mm under ett enskilt dygn, utan att ytavrinning sker.
Tyvärr är det här sättet att dimensionera totalt ointressant med nutidens skyfall av tropisk natur, då det kanske kommer 100 mm på en enda timme. I sådana lägen medverkar alla ytor till avrinningen. Ibland även närliggande markområden, utanför själva planområdet. Gatan blir en flod.
Det som händer vid dessa skyfall är alltså att dagvattenledningarna snabbt överbelastas och vattnet stiger upp på gatan. Då gäller det att avrinningen via gatorna kan ske på ett sådant sätt att erosionsskador inte inträffar och att dämningen inte går så långt att byggnader, anläggningar och övrig utrustning skadas.
Den här typen av problem kan egentligen aldrig någonsin byggas bort med större ledningar. I stället måste man se till att gatunätet och planområdet har sådan utformning att man klarar extrema situationer.
Det är ett delat ansvar. Planarkitekten har det primära ansvaret för att gatunätet kan planeras så att onödiga risker inte uppstår. Man måste till exempel undvika långa raksträckor i sluttningar, där vattenhastigheten kan bli stor. »Instängda« lågpunkter får inte förekomma. Anpassning till naturens förutsättningar är ett måste.
Gatuprojektören får dra sitt strå till stacken genom att se till att vattnet inte letar sig ut från gatan på känsliga ställen. Man får arbeta med sådant som förhöjda kantstenar, och i svåra fall murar för att ordna detta. Omvänt gäller det att ordna så att vatten kan avledas till närliggande vattendrag, där så kan ske utan risk. Man ska alltså inte samla ihop vatten från större ytor än nödvändigt.
Alla möjligheter till »lokal hantering av dagvatten« LOD måste beaktas. Tekniken för detta har funnits i över 50 år, men utnyttjas fortfarande alltför sällan. Istället har man fortsatt att samla in allt vatten till dagvattenledningar i gatan, som snabbt blir överbelastade.
Slutligen måste fastighetsägarna vara informerade om problematiken, inte minst via bestämmelser i detaljplanen.
Med en dåres envishet har jag under mer än 40 år kämpat för att stadsplanearkitekter, hydrogeologer och VA-tekniker måste samarbeta intimt för att åstadkomma ett samhälle som är anpassat till naturens förutsättningar. Men det är uppenbarligen väldigt svårt att riva skrankorna mellan olika fackområden. Det här med att tänka tvärvetenskapligt är svårt.
Jag kan bara hoppas att den situation vi nu har hamnat i, vad gäller risken för skyfall, tvingar fram ett nytt arbetssätt. Det får vara slut med att fastställa nya detaljplaner, som redan från början riskerar att ge nya problem. Det är också dags att VA-tekniker och planarkitekter gemensamt studerar befintliga planområden, för att identifiera problempunkter och för att åstadkomma nödvändiga, tekniska lösningar för vattenavrinningen.
