I samband med att det är 40 år sedan Tjernobylolyckan i dåvarande Sovjetunionen, ompublicerar Cirkulation en artikel från våren 2022, som då publicerades efter krigsutbrottet i Ukraina.
Upplåst artikel ursprungligen publicerad 220315 I de nordiska länderna har oron över följderna för dricksvattenförsörjningen vid möjligt radioaktivt nedfall från kriget i Ukraina, gjort sig påmind. I Norge gick branschorganisationen Norsk Vann nyligen ut med medlemsinformation i händelse av en ”atomhendelse”. Även i Sverige pågår samtal om frågan.
Branschorganisationen Svenskt Vatten bekräftar till Cirkulation att det har påbörjats ett arbete där Livsmedelsverket arbetar med att lyfta upp frågan om radioaktiva föroreningar framöver. En dialog mellan Svenskt Vatten och Livsmedelsverket är igång. Spridning av radioaktivt nedfall skulle kunna härröra från såväl en olycka vid ett kärnkraftverk eller från användningen av atomvapen, risker som det pekats på i kriget i Ukraina.
I Sverige finns viss erfarenhet efter det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl-olyckan 1986. I Sverige drabbades områden från Gävle upp till Sundsvall, av de största föroreningsmängderna. Gävles arbete är beskrivet i Jakten på Gävles vatten (Ohlson & Winnfors 2017).
När omfattningen av Tjernobylolyckan den 26 april 1986 och nedfallet över Gävle blev känt, så stängdes intaget av vatten från den centrala vattentäkten Testeboån till vattenverket under tre veckor. Vattenberedningen i Gävle bygger på konstgjord infiltration och istället utnyttjade man det vatten som fanns lagrat i grusåsen maximalt.
Det skulle efterhand visa sig att grundvattnet inte påverkades av det radioaktiva nedfallet över Gävle men i vattendrag och sjöar så fanns det kvar spår av radioaktivitet en längre tid. Genom att inget eller förhållandevis små mängder påverkat vatten från ån togs in i vattenverket så skonades också utrustning, sandfilter med mera, som annars kanske hade behövts bytas ut, enligt en bedömning som gjorts senare. Efterhand sjönk värdena i Testeboån och åvattnet kunde återigen börja användas för dricksvattenförsörjningen.
Enligt Strålskyddsmyndigheten kunde man strax efter Tjernobylolyckan hitta ett antal konstgjorda radioaktiva ämnen med ursprung från olyckan i dricksvattenprover. Ett provtagningsprogram på tolv ytvattentäkter och 16 stycken grävda brunnar sattes igång. Både långlivade radionuklider och kortlivade nuklider hittades i vatten från vissa vattenverk. Efter något år halverades programmets omfattning.
De högsta cesiumhalterna uppmättes runt Gävle och i Sundsvalls- samt Härnösandstrakten. Den högsta halten registrerades den första veckan i maj 1986 i dricksvatten från ytvattenverket Storhullsjön i Stöde, utanför Sundsvall. I sjön låg Cesium 137 på 16 Bq/l
– Det var ett mycket litet vattenverk för cirka 40-50 personer. Jag minns inte om vi gjorde några särskilda åtgärder men eftersom det var så litet så skulle det varit att stänga det och ställa ut tankbil under en tid, berättar Bo Haglund, som jobbade som tekniker och utvecklingsingenjör på Sundsvalls kommun vid tiden.
I provtagningsprogrammet visade en enstaka brunn utanför Sollefteå på extrema värden den 7 maj 1986. Jod 131 låg på 2 100 Bq/l och Cesium 137 på 100 Bq/l. Slutsatsen var att smältvatten från snösmältningen kommit ned i brunnen. I övrigt låg värdena i brunnar generellt lågt. I en rapport från 1990 (SSI-rapport 90-11) beskrivs mätvärdena i sjöar som något motsägelsefulla. Vissa sjöar, som Storhullsjön hade snabbt sjunkande värden, med låga halter efter några månader. För andra sjöar, som till exempel Öjaren i Sandviken, pendlade värdena och stabiliserades på låga nivåer först 1988. Sedan dess har halterna sjunkit och det är bara Cesium 137 och Strontium 90 som fortfarande går att hitta. Huvuddelen av den strontium som mäts upp idag kommer dock från provsprängningar och inte Tjernobyl.
Världshälsoorganisationen WHO hänvisar i rapporten ”Management of radioactivity in drinking-water” till studier som visar att vattenrening med koagulering och partikelseparation kommer att kunna ta bort partikelbundna radioaktiva ämnen, men inte radioaktiva ämnen som är lösta i vattnet. Partiklarna är koncentrerade i vattenverksslammet, men WHO anser att det är mycket osannolikt att vattenverksslammet kommer att utgöra en fara för arbetarna på verket. Det är ändå önskvärt att dokumentera detta ytterligare med mätningar i de mest outforskade områdena vid en skarp händelse.
Enligt den information som Norsk Vann försett sina medlemmar med så kommer föroreningarna i större vattenverk att spädas ut mycket, och det skulle behövas en mycket stor mängd nederbörd för att radioaktiva föroreningar i dricksvattnet ska orsaka ett reellt hälsoproblem.
VA-verksamheten i Gävle har även efter Tjernobyl-olyckan kunnat bidra till forskningen. Av en slump arbetades det vid avloppsreningsverket just under den här perioden med en ny slambehandlingsprocess. Under arbetet hade slamprover tagits och frusits in från april till augusti 1986. De blev sedan liggande i en frys för att dyka upp igen vid en utstädning 1991. Reningsverkets slamprover har sedan visat sig vara mycket värdefulla för att forskningen ska kunna följa upp effekterna av ett stort utsläpp av radioaktivitet. I slammet finns avtryck från mycket i samhället. Direkt efter Tjernobylkatastrofen innehöll slamproverna 260 000 bequerel per kilo torrt slam. Efter två veckor var värdet nere i 600 bequerel per kilo, har man kunnat konstatera i efterhand. När slamproverna togs fram igen 1991 inleddes ett samarbete med Fysiska institutionen på Lunds universitet. Där gjordes analyser av veckoprover på Gävles avloppsslam fram till 1996, för att se långtidseffekterna av Tjernobylkatastrofen och det radioaktiva nedfallet. (EW)
